Infödingar och turister

Är på tillfälligt besök i Fädernelandet. Eller Fäderneön kanske. Får plötsligt finna mig i att vara turist. Infödingarnas seder och bruk ter sig emellanåt helt främmande för mig. Snön ligger djup. (Bara det! Hemma hos mig är det ju fortfarande sommar...)
Jag hade glömt hur det är att gå på utedass i minusgrader och snöstorm. Upptäcker att jag gnäller varenda gång jag ska besöka hemlighuset. Vad har det tagit åt mig? Jag har blivit turist!

Den lilla dörren längst ut till höger är det.

Här bygger man snögubbar med hjälp av 4-hjuling med släp.

Hästarna galopperar inte hit och dit, dit de ska utan de åker båt.

Dessutom verkar trafikreglerna inte heller vara desamma som jag minns dem. Inte cyklade vi såhär när vi var små?

Total förnekelse

Jag gillar inte höst. Jag vill inte att det ska vara höst. Det kanske inte är höst egentligen. Om man tänker efter kanske det är sommar än...
Jag går ut för att kontrollera saken. Hittar inga som helst bevis för att det skulle vara höst. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)



Rosen Louise Odier har knopp fortfarande. Då måste det vara sommar.





Den namnlösa, röda rosen blommar. Det måste vara sommar.

När jag går till de tegelklädda grönsakslanden ser jag något som sticker upp ur träfliset jag lagt runtom. Hmmm...



Det måste vara värmen som fått nedbrytningssvampar att ta itu med träfliset. För det ÄR sommar.
Jag går vidare på min lilla inspektionsrunda. Min sommarrunda. Det är inte höst, för på hösten tappar träden sina löv. Nu är det bara något enstaka löv på marken. Knappt några alls faktiskt.


De få som ändå ligger där måste ha ramlat pga torkan. Sommartorkan.
Samma sak är det med ormbunkarna, de lider svårt av torkan. De ser inte riktigt pigga ut. Grannens lilla katt Harry däremot, han är jättepigg!



Krukorna på trappan är i alla fall fortfarande prunkande. Första bilden är tagen tidigare i sommar och den andra nu på sensommaren. Ja för det är nog lite dragning åt sensommar nu, det måste ni hålla med om.





Även där misstänker jag torkan. De hämtar sig nog snart, det har regnat väldigt mycket de senaste dagarna. Sommarregn alltså.

Vinbärsdrömmar

Hos oss fanns inga bärbuskar när vi flyttade till den här trädgården. Massor med olika fruktträd men inga bärbuskar. Det skulle dock inte dröja förrän grannens björnbär började ta sig allt större friheter. Först kom de smygande längs häcken. När de tagit sig in och täckt ungefär en meter av häcken kom våra nyblivna grannar och frågade bekymrat om vi ville att de skulle tala allvar med sina björnbär och se till att de höll sig på deras gård. Men vi ville smaka på bären så de fick gärna vara hos oss. "Vi har sådan brist på bärbuskar!" sa vi. Nu har vi ungefär 5 meter björnbär plus att de sticker upp sina gladgröna men taggiga rankor i gräsmattan. Men de ger massor med goda svartlila bär så vi håller dem bara på plats med gräsklipparen och är nöjda.

Strax efter att björnbären gjorde entré så fick vi en hallonplanta av några goda vänner. Den fick en egen plats och vi väntade ivrigt på hallon. Första året blir det inga bär för de ger bär på två-årsskotten. Andra året, då minsann! Då fick vi tre hallon. Ett att koka sylt på, ett att koka saft på och ett att äta naturellt. I år fick vi många hallon och nu har den lilla busken skickat upp två små rotskott så kanske, kanske att vi har tre hallonbuskar så småningom!

Men det kändes ändå som om något fattades. En riktig trädgård borde ha vinbärsbuskar! Sagt och gjort; jag köpte ett trepack vinbär på postorder. En svart, en röd och en vit buske. De kom på våren som tre små klena pinnar med rötterna bara. Ingen jord och inga löv. Jag grävde ner dem i finfin jord och så var det bara att vänta igen då. Första året gav faktiskt den svarta några bär helt oväntat!



Den röda och den vita busken nöjde sig med att vara gröna och växa fint. Jag satte lite månskensgul krasse under dem för att pigga upp lite.

Men i år! Då blommade både den röda och den vita. Ja den svarta också för den delen, men det var inte riktigt lika upphetsande. Även om jag natuuurligtvis var väldigt glad att den också blommade, jag är inte orättvis på det sättet.

De svarta bären hann jag aldrig smaka på för nästan-4-åringen och hans lika illmariga kompis plockade alla de svarta bären innan de hann mogna. Omogna bär är inte lika goda som mogna. Inte goda alls faktiskt, för att inte säga rätt oätliga. Det upptäckte även de två marodörerna varpå jag hittade alla mina svarta vinbärskart påsugna och utspottade på marken.

Nåväl, jag hoppades att de lärt sig en läxa och hade ändå de röda och vita att se fram emot. De röda började rodna och de vita... de började OCKSÅ rodna! De kanske gör så innan de blir vita tänkte jag. Men det var som när min systers hönor fick alltmer manligare stjärtfjädrar och till slut gol hur bra som helst - till sist inser man att man blivit lurad. Jag hade fått två röda buskar och ingen vit.
Jag ringde postorderbolaget och berättade att den vita också visat sig vara röd. Inga problem, de skulle utan knussel skicka en ny. "Oj då, hmm..." sade telefonisten när hon skulle knappa in "en vinbärsbuske- VIT" i datorn. "Vi har dem bara i trepack! Jag skickar dig TRE nya vita."

Ja det är ju bara att tacka och ta emot. Gräva en ny plats för tre buskar mittemot de andra tre. Men så ojämnt det blir med tre vita, två röda men bara EN svart! Jag möblerade om så att två vita fick stå med en röd emellan sig. På andra sidan skulle det behöva vara en röd mellan två svarta. Då blir det en vit för mycket och en svart för lite... Alltså behövde jag ha en svart till! Jag är inte den som tackar nej till en orsak att fara till plantskolan! Jag kastade mig dit och fick tag i det sista exemplaret de hade av svarta vinbär! Jättefint skick var det i dessutom. Ibland har man tur. Det extra vita kan jag alltid ge bort eller nåt. Så från att inte ha varit några bärbuskar alls har det onekligen tagit sig! Sju vinbär, tre hallon och oräkneliga björnbärsbuskar! Längtar nu bara efter de vita vinbären...

Oredig trädgård

Att det blir oredigt hemma utan att jag har stökat till, det är jag van vid. Jag städar, vänder ryggen till och VIPS är det några som har dragit ner allt igen. Det är så det brukar gå till hemma hos oss. För så fort det är städat ser det så trevligt och inbjudande ut så man får lust att:

1- göra en koja av madrasser och filtar

2- bygga med lego

3- hoppa på madrasskojan ifrån ett bord (där det byggs med lego) och kanske också

4- råka sparka ner lite lego på madrassen och DÅ kommer legogubbarna OCKSÅ PÅ att de vill hoppa från bordet ner på madrasskojan. (Den vid det här laget "före detta" madrasskojan menar jag.)

5- kasta lego på sin lillebror (som naturligtvis får biten på ögonbrynet och måste plåstras om med Batman-plåster)

6- gömma sig under madrasskojan (den före detta) när man ska få skäll för att man kastade lego på sin lillebror och

7- hoppa ner från bordet till madrassen under vilken ens storebror ligger och gömmer sig så även han måste plåstras om med Batmanplåster.

Efter det här är det ännu stökigare än förut och dessutom blod på madrassöverdraget.

MEN när jag och de tre marodörerna åker bort händer det inget i hemmet. Är det städat och fint när vi åker så är det städat och fint när vi kommer hem. Men i trädgården är förhållandena omvända. DET är inte alls som jag är van vid!

Titta på bilden nedan. Se sådan ordning det råder där. Klicka gärna på bilden och riktigt närstudera hur ordningsamt det är. (Då kommer du också att lägga märke till en av de tre marodörernas bandyklubba som sticker in i bilden. Inte ens i trädgården kan de låta bli att stöka till...) Allt växer i fina små sammanhållna kuddar under mitt stolta överinseende.

Men så åker vi bort och på något sätt trodde jag att det skulle vara som inne, att det skulle vara likadant när jag kom tillbaks. Kanske möjligen lite större bara. Att det skulle växa snyggt och i lagom takt. Vackert och behärskat även utan mitt överinseende. Men där bedrog jag mig! Klicka på den här bilden för att beskåda oredan! (Den ser inte alls så farlig ut i det här lilla formatet.)

Dillen är flera meter hög och dessutom lutande som ett skepp i storm. (Det syns ännu bättre på den allra översta bilden, även utan att man klickar upp den...) Smultronen skymmer hela gången, kryddorna väller hit och dit och spretar med sina överblommade fröställningar åt alla håll och den gråaktiga malörten har 7-dubblat sin längd så fort jag vände ryggen till. Hur gick det här till?? De prydliga raderna med grönsaker som stod i sina tegellådor har blivit majsstänglar som ser ut som en djungel, bredvid förvuxna ärter och rufsig morotsblast. HUR gick detta till??
Någon har stökat till! Kan grannarna ha varit här och tjyvgödslat medan vi var på semester? Mycket tveksamt. Skulle i så fall vara deras hönor som gödslat men i så fall borde grannars egen gård vara enormt förvuxen, så det verkar inte heller troligt.

Det är bara att vara hämta sekatören, växtstöd och snöre och se glad ut! Hittills har ingen av växterna behövt Batmanplåster i alla fall. Alltid något!

Fjärilsfladder och sommarsurr

Idag var det en riktig sommardag med stekande sol och bara en svag, varm vind. Det hör sannerligen inte till vanligheterna numera. Kontrollant Katt och jag har varit ute hela dagen och fixat. Vi var långt ifrån de enda som var ute i vår trädgård och fixade. Det surrade och fladdrade precis överallt. Massor med olika sorters humlor, bin blomflugor och fjärilar flög mer eller mindre målmedvetet runt från blomma till blomma. Vissa tar sitt jobb på mer allvar än andra. Humlor tex, de är väldigt seriösa och noggranna. Varje liten blomma på en stor stängel vittjas på nektar, i tur och ordning. Snabbt går det också! Det är väldigt svårt att hinna med att fotografera.

(Svisch så är humlan på väg till baksidan.)




(Hopp så är humlan nere bland ståndare och pistill.)

(På elfte försöket fastnade humlan i alla fall nästan mitt i bilden.)

Fjärilar däremot, de har inte så bråttom och inte kommer de ihåg vart det var de var på väg heller. Fladdrar lite hit och lite dit. Stannar länge om det är en särskilt god nektar i blomman de landat på. Rullar ut sin långa sugsnabel och provsmakar. Njuter av livet. Lite flamsiga men vackra.

(Amiral på vit temynta.)

(Påfågelöga. Klicka upp den här bilden och se vilket fantastiskt skarpt mönster vingarna har!)

Jag tycker att man inte känner riktigt att det är sommar om man inte går barfota. Då förstår man verkligen hur vamt det är. Det är bra för kropp och själ tror jag. Man blir så avslappnad av att känna gräs och solvarma stenar under sina bara fötter.

Nackdelen med att bli så avslappnad när man går barfota är att man samtidigt blir ouppmärksam. Det är särskilt opraktiskt en dag som denna när det surrar överallt. På gräsmattan blommar vitklövern som bina gillar. De jobbar också hårt och effektivt, som humlorna, och gillar inte alls att man avslappnat stiger på dem...

Jag kände hur det stack till under foten och det blev snabbt värre. Jag tittade under foten och där satt en gadd. Kvidande ramlade jag ner på gräset och pillade jag bort gadden med min sekatör som jag lämpligt nog höll i handen. Jag tittade åt sidan och bredvid mig låg det stackars biet med sin bakdel trasig. (Resten av den satt nu på min sekatör...) Vi låg där och ojade oss bredvid varandra men kom överens om att det var mycket mer synd om henne än om mig. Jag hade i alla fall alla kroppsdelar intakta även om det pulserade i ena foten. Min sekatör fick avsluta hennes lidande och sedan haltade jag in efter en isbit. När isen smält mot min fotsula hade smärtan försvunnit och jag kunde gå ut igen till Kontrollant Katt och de andra sommarsurrarna. Nu med sandaler på fötterna.

Kontrollant Katt tittade menande på mig och sade att HON minsann visste att man inte skulle jaga eller på annat sätt bråka med sådana som surrar. Jag påpekade att det fanns en ORSAK till hon visste det och påminde henne om den gången jag fick pilla bort en gadd av ett bi från hennes underläpp. Hon kunde tyvärr inte kommentera det just då, sa hon, för hon var upptagen med något mycket viktigare. Detta "viktiga" var att smyga på en citronfjäril. Ut och in bland stäppsalvian smög hon för inte ens fjärilar sitter stilla så väldigt länge som vissa smyger.

Mitt i allt fick hon en citronfjäril på ett hopp! Stopp! ropade jag. Man ska inte vara dum med fjärilar! Innan jag hann fram hade hon svalt citronfjärilen i två tuggor. Hon vände sig mot mig med halvslutna ögon och ett fånigt leende på läpparna. Mmm! Snacks! sa hon och hela hakan var gul av fjärilens "flygsstoft".

(Levande Citronfjäril på höstflox.)

Jag hörde ett litet surr från min ena axel och i luften bredvid mig stod en Blomfluga stilla och kollade in min bikini. Den klara turkosa färgen påminde tydligen om någon god blomma. Blomflugan satte sig på min höft och fällde ut sin korta sugsnabel och smakade försiktigt på bikinin. Tur att det inte var en geting för då hade jag blivit lätt nervös. När hon hade försäkrat sig om att den inte var något att ha lyfte hon, stod stilla i luften och tittade en stund till innan hon flög vidare.

(Blomfluga)

Här på bilden ovan sitter en annan Blomfluga på en vit, småblommig klematis. Den var inte alls svår att fotografera. Jag hann ta flera bilder innan jag började undra varför den aldrig flög iväg.

När jag tittade närmare såg jag orsaken. Klicka upp nästa bild till stor storlek...

Blomflugan sitter fast i en spindelkram! Den vita Blomkrabbspindeln spinner inget nät utan bor i vita blommor och när en intet ont anande pollinerare, som tex en blomfluga, kommer och sätter sig där kastar sig blomkrabbspindeln sig över den och biter ihjäl den.

Bin, humlor och blomflugor åt nektar, Kontrollant Katt åt citronfjärilar, blomkrabbspindeln åt en blomfluga. Jag gick in och gjorde lunch.

Massor med små kottar!!

Ett urtidsdjur

Under juni och juli har vi haft en igelkott som tillbringat dagarna sovande i ett bo av gamla ormbunkar. Om man kikat in bakom de nya ormbunksbladen har man sett hennes lilla koja och genom den runda öppningen i kojan har man kunnat se henne sova lugnt.

Så igår kväll när jag var ute och fixade lite i skymningen hörde jag ett litet prasslande under några blad. Jag trodde att det var katten som skulle försöka skrämma mig som vanligt. Då tittade den minsta lilla igelkott jag någonsin sett fram under ett blad! Liten som en apelsin, massor med taggar och svarta pigga ögon. Otroligt näpen! Plötsligt prasslade det lite här och där och fyra små igelkottar hade tydligen bestäm sig för att ta en kvällspromenad.

Jag satt och beundrade deras sniffande en lång stund. Funderade vad jag skulle bjuda så fint främmande på. Mjölk tål de inte och jag hade ingen fisk eller korv eller god kattmat hemma. Jag mindes att jag just grävt upp en fet daggmask i blomlandet så jag gick och hämtade den. Försiktigt närmade jag mig en av de små kottarna och lade ner daggmasken på marken. Igelkotten tyckte att jag såg tvivelaktig ut så han bestämde sig för att jag skulle skrämmas bort. Han reste sina pyttesmå taggar och gjorde sitt mest skrämmande ljud för att jag skulle förstå att han minsann inte var att leka med. Jag fattade piken även om hans fräsande inte var kraftigare än när en kattunge nyser. Jag backade undan och lådsades att han var riktigt skräckinjagande. Då kikade han fram med ett piggt litet öga under taggarna och fortsatte nöjt sniffa omkring. Daggmasken ignorerade han totalt till dess lättnad.

Katten satt vid det laget i bersån, omgiven av de tre andra småttingarna och försökte likt en nanny hålla koll på dem alla samtidigt. Det var inte lätt för de var snabba och sprang hit och dit. Hon gjorde inga försök att bråka med dem så jag gissar att hon nosat på dem tidigare och förstått att det inte var lönt. Innan igelkotten flyttade in var ormbunkarna hennes kojplats så jag tycker verkligen att hon är vänlig som upplåtit sin favoritplats åt de taggiga typerna. Sedan var det så mörkt så vi sa god natt till de små och gick in.

Idag kom de ut på en eftermiddagstur. Sprang runt i blomlanden och prasslade. Efter en stund kom de tydligen på att de var uppe för tidigt på dagen så då sprang de alla in i kojan och bar ormbunksblad fram och tillbaks tills det blev bekvämt. Så var det åter tyst bland ormbunkarna. Jag smög försiktigt därifrån för att inte väcka dem.

Här rakt fram är ingången till deras bo.

Snigel på ögat

Spansk skogssnigel /Mördarsnigel (Arion lusitanicus)

Just när jag skulle gå ut på kvällens mördarsnigeljakt började det kännas som om jag fått ett skräp i ögat. Jag gnuggade och blinkade medan jag gick ut för att hämta min giljotin men det blev inte bättre.
Väl ute vid den öppna kopmosthögen (detta eldorado för mördarsniglar) där jag slänger överblommade stjälkar med frö och ogräs och annat som jag inte vill ha i matkomposten var det första jag såg en leopardsnigel. De är inte alls så hopplösa som mördarsniglar säger de som vet. De förökar sig inte lika våldsamt och inte gör de någon större skada heller. (Just den här var sakta på väg mot en gammal träbit som den sedan låg och sög på.) Så den fick leva i fred. Den känner man för övrigt igen på dess leopardmönstrade dräkt.

Leopardsnigel /Pantersnigel (Limax maxius)
Klicka INTE upp bilden. Den är tillräckligt äcklig ändå.

När jag hade ryst färdigt satte jag igång att leta efter de verkliga fiendesniglarna. Jag behövde inte direkt LETA för de låg i mängder ovanpå de vallmostjälkar jag hade lagt på komposten idag. Skräpet i ögat började nu bli alltmer irriterande. Hela ögat värkte och det var svårt att se för det blev suddigt på den sidan. Jag började halshugga de riktiga mördarsniglarna och räknade dem samtidigt. Det blir lite roligare då.

Skymningen föll snabbt och när jag kom till 62 var det svårt att se sniglarna. Jag lämnade komposten som ett slagfält och begav mig vidare ut i trädgården. Vid det laget hade ögat börjat rinna också och det blev allt svårare att se över huvud taget. Jag stapplade hit och dit med en hand för ögat som värkte och tårarna rinnande nerför ena kinden, kraftigt framåtböjd för att alls kunna se sniglarna och samtidigt mumlande: 87, 88....89... - grattis du är nummer 90 - ...91..92..HAHA! Där fick du!..93.

Naturligtvis är det just då man noterar att man sedan en liten stund hört steg på andra sidan den alldeles för låga häcken. Nu har de tystnat och jag förstår, utan att titta dit, att det står en hundägare och lådsas att hans eller hennes hund måste nosa på något viktigt, just exakt där. Jag förstår precis hur jag ser ut. Inte klok.

Just i den jobbiga stunden kom nästan-fyra-åringen ut. -Mammaaaa, jag vill bara säga en sak! För en gångs skull välkomnade jag avbrottet, trots att barnet i fråga hade blivit stoppat i säng för en lång stund sedan och borde ha sovit vid det här laget. -Jaa! Jag ska bara mörda några sniglar först! svarade jag med tillräckligt hög och tydlig röst för att även hundägaren skulle förstå vad jag höll på med.

-Jag vill att du ska komma in, för pappa är så olydig! fortsatte nästan-fyra-åringen. -Jag kommer strax, ropade jag och fortsatte så tyst att inte hundägaren skulle höra: jag ska bara komma till 100 först...

Hundägaren gick sin väg och barfotabarnet placerades på en stubbe så han inte skulle trampa på något slemmigt medan jag tog de sista sju sniglarna. Då var jag tillbaka på komposten och leopardsnigeln låg fortfarande och sög på den gamla pinnen. Den verkade onekligen harmlös. Halvt förblindad och med barnet på ryggen vinglade jag mot huset. Ändå rätt nöjd. Tog tre sniglar till på vägen in. Det var ändå 60 mindre än häromdagen. De minskar i alla fall! Jag lådsades inte om att jag förmodligen hade gått förbi 70 stycken till utan att ens se dem....

Kontraster och harmonier

När vi blev med trädgård började jag fundera på att göra rabatterna i olika färgteman. Jag ville ha något som piggade upp och så läste jag en artikel om flammande röda rabatter. Det var precis vad jag behövde. Då var det vinter och mitt minne av den rabatten var att det redan växte en hel del röda saker där. På våren planterade jag till lite rött och sedan började de gamla invånarna växa upp. Då visade det sig att mitt minne inte var det bästa. Det kom upp gula, rosa, vita, blå, illrosa och orangea blommor. Och en röd ros bland det där. Man kunde inte annat än skratta åt mitt "Röda land". Men skam den som ger sig! Efter fyra år av grävande och flyttande hit och dit och bort igen börjar den nu göra skäl för sitt namn. Rött mot rött och så det gröna som bryter av.

(klicka på bilden för att förstora den)

Jag tycker fortfarande att det är roligt med färgteman och att ettdera blanda olika nyanser av samma färg eller som i Röda landet: samma nyans men i flera olika blomformer. Men att göra tvärt om blir också bra: att blanda kontrastfärger. I en färgcirkel är de färger som ligger mitt emot varandra kontraster. Det är gult och lila, orange och blått, rött och grönt tex. Rött o grönt är ju lätt fixat eftersom röda blommor ofta har gröna blad och stjälkar. Men med de andra kan man behöva ha ett finger med i spelet. Så här kan det se ut med gult och lila. Rosen Graham Thomas vid stäppsalvia Caradonna och kantnepeta Six Hills Gigant.

Vill man mildra effekten av en het färg som rött kan man kombinera den med grått eller silver. Det dämpar det mesta. Här är det en röd lilja, solbrud Moerheim Beauty med de gråaktiga knopparna av kärleksört.

Vill man ge lite sting åt en blå rabatt tillsätter man en klick orange och vips blir det mer spännande! Här är det gurkört och ringeblomma. (Båda dem kan man dessutom äta blommorna på!)

Den här är också väldigt vacker när man klickar upp den.

Tycker man att det är för häftigt med kontraster så kan man blanda vitt med vilken färg som helst. Eller i kontrastera i fegvarianten som här; ta mörklila stäppsalvia (Caradonna igen) och en ros (Ghislaine de Feligonde) med gula knoppar där blommorna är svagt cremefärgade när de slår ut och sedan blir nästan vita. Då blir det kontraster bara ett kort tag och väldigt lite, för knopparna är små.

Även om man inte använder sig av de rena kontrastfärgerna så kan man kontrastera med mörkt och ljust också. Rosen Charles Austins aprikosa färg framhävs bra av alunroten "Plum Pudding"s mörka blad.

(Klick klick!)

En annan kombinationsmöjlighet är ton-i-ton. Vackert, romantiskt (och kanske en aaaning mesigt...) Rosa och aprikos-rosa rosor tillsammans.

(Den här bilden förtjänar att klickas upp!)

Eller så struntar man i alltihop och gör en rabatt i en vild blandning! Det är ju trots allt man själv som ska gilla den! Här är en rabatt i Ålands flaggas färger. Ifall man börjar längta hem.

Klicka upp bilden och sjung "Ålänningens Sång"! ; )

Vissa är det synd om

Ibland kan det vara en nackdel att ha ett hjärta som ömmar för dem som det är synd om. I en trädgård finns det ofta några som det är mer synd om än andra. Tex plantor som står på ett ställe som är för skuggigt, för torrt eller har för dålig jord. Eller bara bredvid en mycket ståtligare kompis. Sådana orättvisor måste genast åtgärdas. Gräva upp, gräva ner, flytta, gödsla, vattna. Uppmuntrande och stödjande samtal till de små som står nära en mycket snyggare planta av samma sort.
Plantor som är svaga och ledsna kan man inte bara kasta. Finns det liv finns det hopp! Det är bra att ha en undanskymd plats för rehabilitering av trötta växter. Undanskymd för att de inte ska behöva jämföra sig med någon annan än sina lika trötta medpatienter. (Också lite för att det inte ska behöva se så bedrövligt ut i trädgården med en massa vårdtagare...)
Så långt - allt väl. Men det här ömmandet håller sig inte alltid till min egen trädgård, det sträcker sig även till plantskolor av olika slag. När jag går där bland hyllorna och tittar ser jag ofta att någon planta hamnat alldeles för långt bak för att få ljus, eller att någon ställt den så att den inte kommer att kunna få vatten. Eller så att den inte kommer till sin rätt och ingen kommer att köpa den utan den blir dömd att döden dö på plantskolan. Det kan jag bara inte oberört se på utan att ingripa. Jag lådsas att jag är intresserad av just den plantan, vänder och vrider på den lite och ställer sedan tillbaka den - fast i ett bättre läge. Sedan kan jag nöjt gå vidare.
I vissa fall kommer jag för sent. Jag inser att den vissna stackaren, där hälften av bladen är torra redan och stjälkarna har vuxit snett och vint, aldrig kommer att bli köpt av någon. Trots att den har potential att bli stor och fin och blomma fantastiskt! Då hjälper det inte med aldrig så bra omplaceringar på hyllan. Det är DÅ Florence Nightingale griper in. Den får helt enkelt följa med hem till rehabkliniken. Massor med kogödsel, vatten och frisk trädgårdsluft och - tadaaa - snart är den kraftig och grön, redo att blomma överdådigt. Fru Nightingale skrockar förnöjt.
Mina senaste patienter hittade jag på REA-hyllan när jag råkade slinka in på plantskolan häromdagen. De stod där och såg ledsna ut. Vingliga förvuxna stjälkar skvallrade om att de fått stå längst bak på hyllan, torra blad vittnade om att ingen ställt dem så att de nådde vattnet. I vissa fall mjöldagg vilket dessutom visade att personalen slarvat med bevattningen! Det gick bara inte FÖR sig! Där kunde de ju inte stå. Det var JÄTTESYND om dem!

En snabb men noggrann besiktning av rötter och små nya stjälkar på väg upp bekräftade det jag redan anat: det här var plantor med potential. Jag plockade resolut ner dem i min kundvagn och hörde deras livslåga flämta till. Den blå stormhatten sträckte på sig och den lilla vita backtimjan drog en lättnadens suck så stark att den somriga doften av solvarm timjan spred sig över kundvagnen. Brudslöjan gnuggade mjöldaggen ur ögonen och tittade förvånat på mig. Jag log vänligt mot henne och så gick vi till kassan med henne och de andra fjorton plantorna.
För mitt inre såg jag stolta stormhattar i blått, vitt och rosa, praktfulla blå riddarsporrar, brudslöjor som med sitt skira flor perfekt matchade rosorna, avlöst av sensommarens rosa solhattar ovanför en matta av vit timjan. Damen i kassan tittade på plantorna. Tittade på mig. Log artigt och sa: Ja det här blir nog...fint.

Det här var vad hon såg. Men jag såg något annat...

Monster Jam

eller ?

Idag var den helgen då jag skulle fara till Bergslagen på Rosenträff. En kvinna med en FANTASTISK rosengård och en tillhörande affär med försäljning av rosor och rosenrelaterade saker, hade bjudit in ett antal rosnördar till en vänskaplig träff. Vi skulle få titta, dofta, handla och framförallt träffas och prata rosor.

Min familj hade dock en helt annan plan för vad jag skulle göra just den här lördagen. Och den planen hade ingenting med rosor att göra. Vi skulle åka till Göteborg och gå på Monster Jam. Monster Jam är en show med Monster Trucks, dvs vanliga pick-up bilar fast med GIGANTISKA hjul. De är målade och fixade så att de ser ut som Stålmannen, en farlig dinosaurie, en hund eller något annat farligt eller spännande. Sedan kör de runt och gör otroliga hopp och tricks över höga hinder. Jag var nära att springa ut på arenan med min första-hjälpen låda flera gånger.

Alla barnen var förväntansfulla på vägen dit. Är vi framme snart, undrade de första (men inte sista) gången när vi passerade Trollhättan. Javisst, det är bara 80 km kvar nu, sade de luttrade föräldrarna. Tjugo km och 200 "är vi framme snart" senare, passerade vi Lilla Edet och då sov de alla tre.

Nästan framme i Göteborg var vi tvugna att stanna vid ett rödljus och då vaknade de igen. -Är vi framme nu? undrade de med en mun.

Väl inne vid Ullevi visade det sig att det inte bara var min familj som tänkt gå på Monster Jam. Att hitta en parkering var inte helt lätt. Särskilt som vi missade nerfarten till Ullevis perkeringshus. Vi sniglade oss fram i en oändlig bilkö tillsammans med alla andra som också missat nämnda nerfart. -Det är tråkigt att stå i kö, upplyste barnen oss. -Är vi inte på Mc Donalds snart? Vi är hungriga, det gör ont i magen! fortsatte de små änglarna. Efter en (alltför lång) stund hittade vi en annan parkering och även Mc Donalds.

På Mc Donalds hittade vi även våra grannar och deras barn! Vi slog följe, men innan det uppmanades alla barnen att gå på toaletten. Ingen var kissnödig, bedyrade de unisont alla fem. -Det här är sista chansen att kissa, hotade jag, det finns inga toaletter sedan. Tre av fem insåg allvaret i hotet och följde snällt med till toaletten. När det var avklarat tågade vi iväg mot Ullevi.

Vi hittade snabbt våra platser och alla barn gick otroligt nog med på att använda öronproppar. Showen började med en presentation av de olika bilarna och reglerna och sedan ställde de upp sig inför start. -Mammaaa...en liten hand knackade på min axel. -Ja? undrade jag på teckenspråk (det är svårt att föra ett samtal med öronproppar). -Jag är kissnödig... sa den lilla handens ägare. - Det var sista chansen, det sa jag ju till dig på Mc Donalds, och ändå följde du inte med där! sa jag ganska irriterat. - Ja men jag trodde att det betydde inga toaletter på vägen hit, påstod den kissnödiga varelsen. Vi satt i mitten av en sektion, i mitten av en rad och det var fullsatt... Naturligtvis FINNS det toaletter men det skulle krävas en ansenlig mängd "Ursäkta mig, kan vi få komma förbi?" innan vi skulle vara där. Jag överlät det bekymret till barnens pappa.

Nu började showen och det var rätt underhållande. Pappan hann knappt kryssa tillbaka mellan alla andra på vår sektion innan nästa barn påpekade att han också var kissnödig. Pappan kryssade tillbaka till toaletten igen. Monstertruckarna gjorde några spektakulära vurpor och innan pappan ens hann tillbaka meddelade ett av grannarnas barn att han måste kissa. Den mamman och vår pappa möttes halvvägs nedför läktaren. Efter flera minuter var det vårt tredje barns tur att måsta gå och kissa. Det var ändå ett av de barn som snällt följt med på Mc Donalds! Nu var det jag som med ett sammanbitet leende banade väg genom folkhavet; ursäkta mig, ursäkta mig! ivrigt påhejad av barnet i fråga, "skynda dig, jag kissar ner mig!". Mellan tänderna väste jag till en man som blev tvungen att resa sig upp för vårt inkontinenta sällskap för sjunde gången: Nästa gång tar vi med oss en potta! Mannen gjorde ett artigt försök att le. Så där höll vi på tills alla barnen hade gått och kissat två gånger var.

Vid det laget var alla semifinalerna körda och det var dags för finalen av den första tredjedelen av showen. -Kan vi fara hem nu? undrade ett av våra barn. Jag stirrade på honom. Han stirrade tillbaka. -Kan vi fara hem? upprepade han, nu lite tydligare. Hans Mc Donalds pommes frites var slut och nu var det inte roligt längre. Som tur var köpte grannarna popcorn just då så alla hölls sysselsatta ytterligare stund. Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända med det barnet.

Vi hade tur med vädret men lite otur med placeringen. Vi hamnade på skuggsidan och jag hade bara kommit ihåg att ta med varma kläder till barnen, inte till mig själv. Jag tog på mig mina solglasögon i hopp om att de skulle värma lite. Det funkade sådär... Det var nästan så att jag önskade att någon skulle behöva gå på toaletten igen så jag skulle få upp värmen lite genom att tränga mig ner 8 rader.

Efter ett par timmar var showen slut och vi köade oss ut, köade oss till parkeringshuset, klämde oss in i bilen, köade i bilen på väg ut ur parkeringshuset och köade oss sedan ut ur Göteborg. När vi kom upp ur Tingstadtunneln (som ligger i Göteborg) frågade ett barn: Är vi hemma snart? -Javisst! Det är bara 80km kvar! sa vi.

Ca 2000 "är-vi-hemma-snart" senare önskade jag att jag inte hade slängt mina öronproppar efter showen. -Ska du inte sova en liten stund? undrade jag. -Nej jag är jättepigg, påstod barnet och jag hörde i hans röst att han menade det. -Jo, men känn hur trött du är! sa jag och drog ner hans keps för ögonen så det skulle bli lite mörkt. -Är vi hemma snart? fnissade han under kepsen. Efter ytterligare några hundra "är-vi-hemma-snart" stoppade jag in skärmen till hans keps i hans mun i hopp om att det åtminstone skulle bli svårare att höra vad han sade. Då skrattade han så han nästan inte kunde prata. Men bara nästan. -Är vi hemma snart? frustade han och spottade ut skärmen. Jag försökte avleda deras uppmärksamhet genom att peka ut särskilt roliga saker vi körde förbi, moln tex. Helt utan framgång. -Är vi hemma snart, fnissade barnet vad jag än sade.

80 långa km senare var vi äntligen hemma och när vi körde in på vår lilla gata sa barnet: -Va? Är vi redan framme?! Vad fort det gick!

Katt i trädgården

Det är trevligt att ha en katt med sig när man är ute i trädgården. Då kan jag prata för mig själv utan att det är någon som höjer på ögonbrynen. När hon inte vill komma med ut pratar jag med blommorna och eftersom vi bor vid ett hundpromenad-stråk går det förbi en hel del höjda ögonbryn då. Hundägare går så tyst! Jag hinner inte alltid bli förvarnad om att de kommer gående.

Vår katt tycker också att det är trevligt när vi ska gå ut i trädgården. Hon har tagit på sig uppgiften som kontrollant. Trädgårdskontrollant. Då kollar man över sitt revir, dvs vår trädgård plus den kattlösa grannens trädgård. Sen kollar man vem som gått i trädgården sedan man var ut sist. Efter det ska man räkna skalbaggar, rulla sig i det fina stenmjölet efter bergsborrningen (särskilt om man är nykammad...) eller i en nygrävd rabatt, och gnaga på några lämpliga plantor. En gång hade jag en särskilt fin höstflox, som bara hade två stjälkar. Jag vaktade den för sniglar och för rådjur och den växte så fint. Då kom Trädgårdskontrollanten och skulle kolla om det var bra virke i den plantan. TUGG sa det och med ett enda bett föll plantan som en fura i skogen! Den fick inte godkänt, sa Trädgårdskontrollanten och gick vidare.

(Här gör hon samma test på en taggig ros. Tydligen fick den godkänt för sedan har hon inte bitit på den fler gånger.)

Som Trädgårdskontrollant ska man också undersöka om vattnet som växterna får håller en god kvalitet och en bra temperatur. Det gör man lämpligen genom att smaka på vattnet. Allt vatten man hittar i trädgården som kan tänkas komma blommorna till del. Även i fågelbadet och i barnens plaskpool. Det gäller att vara noggrann.

Som Trädgårdskontrollant ansvarar man också för att fruktträden står stadigt. Det undersöker man genom att kasta sig mot deras stam och försöka få dem att ramla omkull. Sedan klättrar man så högt man vågar (ca 40cm) innan man dödsföraktande kastar sig ner igen.

På vintern ska man kolla att inte snön är för djup (det är den alltid oavsett hur lite snö det än är) och att den inte är för kall (samma sak där). Då måste man ta på sig vinterpälsen för att klara sitt mycket krävande jobb. Det är ett väldigt obehagligt jobb men någon måste göra det.

(Usch så kallt om trampdynnorna!)

Sedan smälter snön och en massa vårblommor kommer upp. Då ska deras färg och doft kontrolleras och godkännas. Även det är ett mycket svårt jobb för det är massor med små blommor som dyker upp ur gräsmattan. Trädgårdskontrollanten har knappt tid att komma in på kvällarna, det blir mycket övertid.

(Här är det en pärlhyacint som doftkontrolleras.)

När alla sådana viktiga saker är under kontroll har man fritid. Då ägnar man den åt att skrämma andra som är i trädgården. Gärna jaga dem lite också. En gång var det en jättestor fjärilslarv som den stolte katten lyckades hinna ikapp och fånga. Hon bar runt den i munnen och släppte den då och då för att se om den sprang. Det gjorde den inte, trots att den hade säkert 30 par ben. Den fick några knuffar av en lurvig tass för att åtminstone verka lite snabb och farlig. Då rörde den sig och genast blev den infångad av en stolt katt och runtburen igen. "Se här alla, vilken farlig fiende jag har räddat er ifrån! Se upp, se upp, jag kommer förbi med en livsfarlig best!" väste hon stolt mellan tänderna. Vi kastade oss upp mot väggen för att inte råka illa ut, kämpandes med att hålla oss för skratt.

När det inte finns några farliga fjärilslarver att skrämma skrämmer hon oss andra i familjen. Gömmer sig på olika ställen och hoppar fram just när man går förbi. Blir man så rädd så man skriker är hon särskilt nöjd.

När vi går in igen är Trädgårdskontrollantens långa arbetsdag slut. Fullkomligt utmattad släpar hon sig via matskålen till soffan. Sätter sig nedanför och tittar med halvslutna ögon på mig. "Jag orkar inte röra mig mer...jag kanske inte lever till solen går upp igen...kan du lyfta mig upp till soffan som en sista tjänst?" stönar hon fram. Jag lyfter upp den lata katten i soffan och snart sover hon. Helt slut efter att ha fullgjort sina plikter med största noggrannhet ännu en arbetsdag.

Vad gör trädgården på natten?

Ibland undrar man vad som egentligen försigår i ens trädgård nattetid. Jag går en kvällsrunda, säger "god natt" till växterna, "vila er nu" till humlorna och "vila i frid" till mördarsniglarna och tittar till trädgården i allmänhet. När allt verkar vara i sin ordning plockar jag ihop blad från örtagården till ett gott kvällste och inbillar mig att inget ska hända medan jag inte är där. (Haa haa haa...)

Nästa morgon när jag kommer ut har det hänt en massa saker! En del blommor som inte fanns där kvällen innan står där och blommar som om de alltid gjort det. En del blommor som fanns där kvällen innan finns inte ens stjälken kvar på, som om de aldrig ens funnits. (Här var det tydligen några av mördarsniglarna som inte "hör till säg´åt") En hel rad med frön kan ha vuxit 1 cm upp ur marken där det kvällen innan bara var svart mull. En mystisk bajshög kan ligga nedanför trappan, där den definitivt inte låg kvällen innan. (Här misstänker jag igelkotten. Katten försäkrar att hon skulle aaaldrig göra så och förresten är det en för liten hög för att vara hennes. Fåglarna är helt oskyldiga, för det är högen för stor för. Såvitt det inte har flugit förbi en struts förstås.)

I morse gick jag ut en timme tidigare än vanligt och tydligen var inte det vad trädgården hade räknat med för DÅ fick jag se ett och annat. Upp ur jorden i köksträdgården knuffade sig små sockerärtsgroddar och bort mot skogen tuffade igelkotten. Jättevallmona som igår var hårt stängda knoppar höll på att veckla ut sig ur de lurviga skalen och kronbladen var ännu alldeles skrynkliga. Humlorna var förstås i full gång som vanligt - sover de någonsin?? Ett morgonpiggt bi hittade en nyöppnad restaurang men stannade i luften och tvekade. Jag måste säga att jag förstår henne! På taket på restaurangen - eller ovanpå den nyutslagna vallmon - satt vad som såg ut att vara två gröna igelkottar och tittade på biet som om de var beredda att hoppa på henne bara hon skulle komma tillräckligt nära!


(klicka på bilden så den blir större)

Biet bestämde sig för att ta en annan frukostrestaurang. Man kan inte vara nog försiktig nuförtiden.

Några som jag däremot vet precis vad de har för sig på nätterna är bladlössen och deras försvarare svartmyrorna! De förstnämnda ägnar sig åt att föröka sig och åt att sörpla i sig all kraft mina stackars rosor har. De sistnämnda ägnar sig åt att flytta runt de bladlöss som ännu inte fått vingar, till nya rosor som tidigare varit förskonade.

Myror har bladlössen som kor, de dricker den gröna sockerdricka som kallas honungsdagg och som bladlöss utsöndrar. På hösten tar de med sig bladlöss ner i sina bon och hjälper dem att övervintra. Annars skulle bladlössen ha svårt att klara sig här. (Tack så JÄTTEMYCKET för det myrorna!)

De försvarar också bladlössen på dagarna mot alla fiender som nyckelpigelarver och trädgårdsägare. Myrorna kastar sig över mig som rasande cowboys när jag hotar deras kor. De gör löjliga försök att nypa mig med sina pyttesmå antenner. (Här måste jag säga att jag är oändligt tacksam att det är svartmyror det handlar om och inte pissmyror eller hästmyror!) Men hövding "Dansar med Rosor" viftar nonschalant ner cowboysarna på marken och krossar så många bladlöss hon bara hinner.

Händerna blir alldeles gröna men jag vill inte spruta gift på bladlössen. Det dödar ju också mina allierade, nyckelpigorna. Har man ihjäl sina medhjälpare ligger man risigt till! Så jag fortsätter mosa. Och mosa och mosa. Jag väntar otåligt på att årets kull av nyckelpigor ska komma till undsättning och att blåmesens ungar ska kläckas snart så att Herr och Fru blåmes ska behöva hämta massor med bladlöss till sina små.

Så här ser mina rosenknoppar ut.....



Det finns 365 olika sorters bladlöss och det verkar som om 364 av dem bor i min trädgård. Svarta, gröna, rosenbladlöss, vinbärsbladlöss osv osv. Dessutom lägger varje bladlus ca 50 ägg ur vilka det föds redan befruktade bladlushonor som i sin tur lägger 50 ägg var... Jag skulle kunna ha världens fetaste nyckelpigor om de bara behagade få hit sina larver någon gång!!

Som tur är finns det en massa andra djur som också äter bladlöss. I väntan på dessa fortsätter jag mosa och låter händerna få vara gröna. Jag har hört talas om människor med gröna fingrar men inte visste jag att det var en beskrivning av sådana som måste ägna sig åt bladlusmosning dagarna i ända!

Trädgårdsjour

Idag var det min tur att vara jour på dagis. I vanliga fall brukar man då få ersätta en av fröknarna, om de blivit sjuka, eller i mer ovanliga (och hemskare) fall ersätta kokerskan när hon blivit sjuk. Idag råkade de alla vara friska och jag tiggde då till mig att joura som trädgårdsarbetare istället. Efter en extremt kort betänketid bifölls min önskan.

Några pappor i "Utefixar-gruppen" hade snickrat två odlingslådor, en fristående och en runt ett buskage. Dessa två skulle jag nu få ta itu med alldeles på egen hand. Jag åkte bums iväg till växthuset och inhandlade allehanda nödvändiga tillbehör: frön av kalebass-ormar, prydnadspumpor, slingerkrasse, luktärter och gula plus röda solrosor som barnen ska få så. Ett klätterstöd till luktärterna och slingerkrassen. Hur många säckar jord som helst för inga pengar alls. (Ingen av de där fröna vill ha bra jord så det är ingen vits att ödsla super-extra-U-jord-mineral-plus på dem inte. Skulle i och för sig vara solrosorna då men de får helt enkelt stå ut.) Samt sist men verkligen inte minst: två riktigt tjusiga och färgglada vindsnurror avsedda för trädgårdsodlare med barnasinnet kvar.

Tillbaka igen på dagis tog jag itu med den fristående lådan i en rasande fart innan barnen skulle komma ut efter sin lunch. Kirskålen i botten rycktes bort och all jord vändes och täcktes sedan med fiberduk. De kanske inte hindrar kirskålen men det borde åtminstone fördröja den lite. Sedan fyllde jag på med jord. Visade sig naturligtvis att inte ens "hur många säckar jord som helst" var tillräckligt. Klätterstödet trycktes ner i den inte tillräckligat djupa jorden och en rad jordgubbsplantor flyttades dit från ett annat ogräsigt ställe. Den ena vindsnurran i form av en glad blomma med en nyckelpiga på ena kronbladet placerades som kronan på verket.

Just då kom alla barnen ut och raskt fick jag mer hjälp än jag kunnat föreställa mig. Massor med förtjusta tillrop (över blomman, inte över mig) fick jag också. Mina små trädgårdsslavar bar vatten och grävde både hit och dit med sina små spadar så jorden flög, i sin iver att hjälpa till.

Då var det dags att ge sig i kast med odlingsramen runt buskaget. Barnen visades hur kirskål ser ut och kommenderades sedan in i buskaget för att hämta ut så många dylika blad som de kunde hitta. Med barns sedvanliga iver tog de sig an uppgiften och det tog ca tre minuter så var den ytan renrakad på kirskål. Mycket effektivt! Sedan plockade de undan alla sina egenhändigt målade stenar innan det var dags för mig att gräva runt i den dammiga, snustorra jorden. På med ny jord - här räckte det bättre - och sedan börja flytta dit plantor. Vitbrokig lungört, jättedaggkåpa och lila näva fick flytta från samma ogräs som jordgubbarna.

Sedan tillbaka med barnens målade stenar och så dit med en färgglad vindsnurra i form av en glad fisk. Ja! Klart, tänkte jag.

Men, sa mina små trädgårdsslavar, hur ska vi kunna gå här NU då? Nu har du ju grävt överallt. (Så sant som det var sagt.) -Behöver ni gå här? undrade jag. Alla tjugotvå barnen var ovanligt överens om att de behövde gå just där, mellan buskarna. Det var bara för mig att gräva upp ett antal gatstenar, som lämpligt nog gömde sig bland ogräset där alla andra plantor stått, bära dem tvärs över dagisgården och gräva ner dem igen mellan buskarna. Stadigt skulle de stå. Alla barn måste provgå på dem för att se om de satt fast ordentligt. Det gjorde de och ingen ramlade och slog sig. Efter det hjälpte slavarna mig att vattna alla plantorna och även stenarna. Sedan vattnade de sina bilar och även varandras skor. Sedan vattnade de också på mig men just då råkade nyckeln till vattenkranen mystiskt försvinna så sen var det slutvattnat.

På kvällen ska jouren städa dagis och på vägen dit slank jag in på mataffären och köpte ytterligare hur många säckar jord som helst för inga pengar alls. Så när dagis var skinande rent hällde jag i den jorden i den fristående odlingslådan och då räckte det och blev riktigt fint. Då var det tyvärr för mörkt för att ta kort så före och efter bilderna här nere är innan den allra sista jorden lades dit också. I morgon ska barnen få så frön. Men då är det någon annan som är jour så då är det inte jag som blir vattnad och förmodligen nerjordad också.

(Om man klickar på en bild får man se den i större storlek.)