Monster Jam

eller ?

Idag var den helgen då jag skulle fara till Bergslagen på Rosenträff. En kvinna med en FANTASTISK rosengård och en tillhörande affär med försäljning av rosor och rosenrelaterade saker, hade bjudit in ett antal rosnördar till en vänskaplig träff. Vi skulle få titta, dofta, handla och framförallt träffas och prata rosor.

Min familj hade dock en helt annan plan för vad jag skulle göra just den här lördagen. Och den planen hade ingenting med rosor att göra. Vi skulle åka till Göteborg och gå på Monster Jam. Monster Jam är en show med Monster Trucks, dvs vanliga pick-up bilar fast med GIGANTISKA hjul. De är målade och fixade så att de ser ut som Stålmannen, en farlig dinosaurie, en hund eller något annat farligt eller spännande. Sedan kör de runt och gör otroliga hopp och tricks över höga hinder. Jag var nära att springa ut på arenan med min första-hjälpen låda flera gånger.

Alla barnen var förväntansfulla på vägen dit. Är vi framme snart, undrade de första (men inte sista) gången när vi passerade Trollhättan. Javisst, det är bara 80 km kvar nu, sade de luttrade föräldrarna. Tjugo km och 200 "är vi framme snart" senare, passerade vi Lilla Edet och då sov de alla tre.

Nästan framme i Göteborg var vi tvugna att stanna vid ett rödljus och då vaknade de igen. -Är vi framme nu? undrade de med en mun.

Väl inne vid Ullevi visade det sig att det inte bara var min familj som tänkt gå på Monster Jam. Att hitta en parkering var inte helt lätt. Särskilt som vi missade nerfarten till Ullevis perkeringshus. Vi sniglade oss fram i en oändlig bilkö tillsammans med alla andra som också missat nämnda nerfart. -Det är tråkigt att stå i kö, upplyste barnen oss. -Är vi inte på Mc Donalds snart? Vi är hungriga, det gör ont i magen! fortsatte de små änglarna. Efter en (alltför lång) stund hittade vi en annan parkering och även Mc Donalds.

På Mc Donalds hittade vi även våra grannar och deras barn! Vi slog följe, men innan det uppmanades alla barnen att gå på toaletten. Ingen var kissnödig, bedyrade de unisont alla fem. -Det här är sista chansen att kissa, hotade jag, det finns inga toaletter sedan. Tre av fem insåg allvaret i hotet och följde snällt med till toaletten. När det var avklarat tågade vi iväg mot Ullevi.

Vi hittade snabbt våra platser och alla barn gick otroligt nog med på att använda öronproppar. Showen började med en presentation av de olika bilarna och reglerna och sedan ställde de upp sig inför start. -Mammaaa...en liten hand knackade på min axel. -Ja? undrade jag på teckenspråk (det är svårt att föra ett samtal med öronproppar). -Jag är kissnödig... sa den lilla handens ägare. - Det var sista chansen, det sa jag ju till dig på Mc Donalds, och ändå följde du inte med där! sa jag ganska irriterat. - Ja men jag trodde att det betydde inga toaletter på vägen hit, påstod den kissnödiga varelsen. Vi satt i mitten av en sektion, i mitten av en rad och det var fullsatt... Naturligtvis FINNS det toaletter men det skulle krävas en ansenlig mängd "Ursäkta mig, kan vi få komma förbi?" innan vi skulle vara där. Jag överlät det bekymret till barnens pappa.

Nu började showen och det var rätt underhållande. Pappan hann knappt kryssa tillbaka mellan alla andra på vår sektion innan nästa barn påpekade att han också var kissnödig. Pappan kryssade tillbaka till toaletten igen. Monstertruckarna gjorde några spektakulära vurpor och innan pappan ens hann tillbaka meddelade ett av grannarnas barn att han måste kissa. Den mamman och vår pappa möttes halvvägs nedför läktaren. Efter flera minuter var det vårt tredje barns tur att måsta gå och kissa. Det var ändå ett av de barn som snällt följt med på Mc Donalds! Nu var det jag som med ett sammanbitet leende banade väg genom folkhavet; ursäkta mig, ursäkta mig! ivrigt påhejad av barnet i fråga, "skynda dig, jag kissar ner mig!". Mellan tänderna väste jag till en man som blev tvungen att resa sig upp för vårt inkontinenta sällskap för sjunde gången: Nästa gång tar vi med oss en potta! Mannen gjorde ett artigt försök att le. Så där höll vi på tills alla barnen hade gått och kissat två gånger var.

Vid det laget var alla semifinalerna körda och det var dags för finalen av den första tredjedelen av showen. -Kan vi fara hem nu? undrade ett av våra barn. Jag stirrade på honom. Han stirrade tillbaka. -Kan vi fara hem? upprepade han, nu lite tydligare. Hans Mc Donalds pommes frites var slut och nu var det inte roligt längre. Som tur var köpte grannarna popcorn just då så alla hölls sysselsatta ytterligare stund. Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända med det barnet.

Vi hade tur med vädret men lite otur med placeringen. Vi hamnade på skuggsidan och jag hade bara kommit ihåg att ta med varma kläder till barnen, inte till mig själv. Jag tog på mig mina solglasögon i hopp om att de skulle värma lite. Det funkade sådär... Det var nästan så att jag önskade att någon skulle behöva gå på toaletten igen så jag skulle få upp värmen lite genom att tränga mig ner 8 rader.

Efter ett par timmar var showen slut och vi köade oss ut, köade oss till parkeringshuset, klämde oss in i bilen, köade i bilen på väg ut ur parkeringshuset och köade oss sedan ut ur Göteborg. När vi kom upp ur Tingstadtunneln (som ligger i Göteborg) frågade ett barn: Är vi hemma snart? -Javisst! Det är bara 80km kvar! sa vi.

Ca 2000 "är-vi-hemma-snart" senare önskade jag att jag inte hade slängt mina öronproppar efter showen. -Ska du inte sova en liten stund? undrade jag. -Nej jag är jättepigg, påstod barnet och jag hörde i hans röst att han menade det. -Jo, men känn hur trött du är! sa jag och drog ner hans keps för ögonen så det skulle bli lite mörkt. -Är vi hemma snart? fnissade han under kepsen. Efter ytterligare några hundra "är-vi-hemma-snart" stoppade jag in skärmen till hans keps i hans mun i hopp om att det åtminstone skulle bli svårare att höra vad han sade. Då skrattade han så han nästan inte kunde prata. Men bara nästan. -Är vi hemma snart? frustade han och spottade ut skärmen. Jag försökte avleda deras uppmärksamhet genom att peka ut särskilt roliga saker vi körde förbi, moln tex. Helt utan framgång. -Är vi hemma snart, fnissade barnet vad jag än sade.

80 långa km senare var vi äntligen hemma och när vi körde in på vår lilla gata sa barnet: -Va? Är vi redan framme?! Vad fort det gick!