Vissa är det synd om

Ibland kan det vara en nackdel att ha ett hjärta som ömmar för dem som det är synd om. I en trädgård finns det ofta några som det är mer synd om än andra. Tex plantor som står på ett ställe som är för skuggigt, för torrt eller har för dålig jord. Eller bara bredvid en mycket ståtligare kompis. Sådana orättvisor måste genast åtgärdas. Gräva upp, gräva ner, flytta, gödsla, vattna. Uppmuntrande och stödjande samtal till de små som står nära en mycket snyggare planta av samma sort.
Plantor som är svaga och ledsna kan man inte bara kasta. Finns det liv finns det hopp! Det är bra att ha en undanskymd plats för rehabilitering av trötta växter. Undanskymd för att de inte ska behöva jämföra sig med någon annan än sina lika trötta medpatienter. (Också lite för att det inte ska behöva se så bedrövligt ut i trädgården med en massa vårdtagare...)
Så långt - allt väl. Men det här ömmandet håller sig inte alltid till min egen trädgård, det sträcker sig även till plantskolor av olika slag. När jag går där bland hyllorna och tittar ser jag ofta att någon planta hamnat alldeles för långt bak för att få ljus, eller att någon ställt den så att den inte kommer att kunna få vatten. Eller så att den inte kommer till sin rätt och ingen kommer att köpa den utan den blir dömd att döden dö på plantskolan. Det kan jag bara inte oberört se på utan att ingripa. Jag lådsas att jag är intresserad av just den plantan, vänder och vrider på den lite och ställer sedan tillbaka den - fast i ett bättre läge. Sedan kan jag nöjt gå vidare.
I vissa fall kommer jag för sent. Jag inser att den vissna stackaren, där hälften av bladen är torra redan och stjälkarna har vuxit snett och vint, aldrig kommer att bli köpt av någon. Trots att den har potential att bli stor och fin och blomma fantastiskt! Då hjälper det inte med aldrig så bra omplaceringar på hyllan. Det är DÅ Florence Nightingale griper in. Den får helt enkelt följa med hem till rehabkliniken. Massor med kogödsel, vatten och frisk trädgårdsluft och - tadaaa - snart är den kraftig och grön, redo att blomma överdådigt. Fru Nightingale skrockar förnöjt.
Mina senaste patienter hittade jag på REA-hyllan när jag råkade slinka in på plantskolan häromdagen. De stod där och såg ledsna ut. Vingliga förvuxna stjälkar skvallrade om att de fått stå längst bak på hyllan, torra blad vittnade om att ingen ställt dem så att de nådde vattnet. I vissa fall mjöldagg vilket dessutom visade att personalen slarvat med bevattningen! Det gick bara inte FÖR sig! Där kunde de ju inte stå. Det var JÄTTESYND om dem!

En snabb men noggrann besiktning av rötter och små nya stjälkar på väg upp bekräftade det jag redan anat: det här var plantor med potential. Jag plockade resolut ner dem i min kundvagn och hörde deras livslåga flämta till. Den blå stormhatten sträckte på sig och den lilla vita backtimjan drog en lättnadens suck så stark att den somriga doften av solvarm timjan spred sig över kundvagnen. Brudslöjan gnuggade mjöldaggen ur ögonen och tittade förvånat på mig. Jag log vänligt mot henne och så gick vi till kassan med henne och de andra fjorton plantorna.
För mitt inre såg jag stolta stormhattar i blått, vitt och rosa, praktfulla blå riddarsporrar, brudslöjor som med sitt skira flor perfekt matchade rosorna, avlöst av sensommarens rosa solhattar ovanför en matta av vit timjan. Damen i kassan tittade på plantorna. Tittade på mig. Log artigt och sa: Ja det här blir nog...fint.

Det här var vad hon såg. Men jag såg något annat...

Monster Jam

eller ?

Idag var den helgen då jag skulle fara till Bergslagen på Rosenträff. En kvinna med en FANTASTISK rosengård och en tillhörande affär med försäljning av rosor och rosenrelaterade saker, hade bjudit in ett antal rosnördar till en vänskaplig träff. Vi skulle få titta, dofta, handla och framförallt träffas och prata rosor.

Min familj hade dock en helt annan plan för vad jag skulle göra just den här lördagen. Och den planen hade ingenting med rosor att göra. Vi skulle åka till Göteborg och gå på Monster Jam. Monster Jam är en show med Monster Trucks, dvs vanliga pick-up bilar fast med GIGANTISKA hjul. De är målade och fixade så att de ser ut som Stålmannen, en farlig dinosaurie, en hund eller något annat farligt eller spännande. Sedan kör de runt och gör otroliga hopp och tricks över höga hinder. Jag var nära att springa ut på arenan med min första-hjälpen låda flera gånger.

Alla barnen var förväntansfulla på vägen dit. Är vi framme snart, undrade de första (men inte sista) gången när vi passerade Trollhättan. Javisst, det är bara 80 km kvar nu, sade de luttrade föräldrarna. Tjugo km och 200 "är vi framme snart" senare, passerade vi Lilla Edet och då sov de alla tre.

Nästan framme i Göteborg var vi tvugna att stanna vid ett rödljus och då vaknade de igen. -Är vi framme nu? undrade de med en mun.

Väl inne vid Ullevi visade det sig att det inte bara var min familj som tänkt gå på Monster Jam. Att hitta en parkering var inte helt lätt. Särskilt som vi missade nerfarten till Ullevis perkeringshus. Vi sniglade oss fram i en oändlig bilkö tillsammans med alla andra som också missat nämnda nerfart. -Det är tråkigt att stå i kö, upplyste barnen oss. -Är vi inte på Mc Donalds snart? Vi är hungriga, det gör ont i magen! fortsatte de små änglarna. Efter en (alltför lång) stund hittade vi en annan parkering och även Mc Donalds.

På Mc Donalds hittade vi även våra grannar och deras barn! Vi slog följe, men innan det uppmanades alla barnen att gå på toaletten. Ingen var kissnödig, bedyrade de unisont alla fem. -Det här är sista chansen att kissa, hotade jag, det finns inga toaletter sedan. Tre av fem insåg allvaret i hotet och följde snällt med till toaletten. När det var avklarat tågade vi iväg mot Ullevi.

Vi hittade snabbt våra platser och alla barn gick otroligt nog med på att använda öronproppar. Showen började med en presentation av de olika bilarna och reglerna och sedan ställde de upp sig inför start. -Mammaaa...en liten hand knackade på min axel. -Ja? undrade jag på teckenspråk (det är svårt att föra ett samtal med öronproppar). -Jag är kissnödig... sa den lilla handens ägare. - Det var sista chansen, det sa jag ju till dig på Mc Donalds, och ändå följde du inte med där! sa jag ganska irriterat. - Ja men jag trodde att det betydde inga toaletter på vägen hit, påstod den kissnödiga varelsen. Vi satt i mitten av en sektion, i mitten av en rad och det var fullsatt... Naturligtvis FINNS det toaletter men det skulle krävas en ansenlig mängd "Ursäkta mig, kan vi få komma förbi?" innan vi skulle vara där. Jag överlät det bekymret till barnens pappa.

Nu började showen och det var rätt underhållande. Pappan hann knappt kryssa tillbaka mellan alla andra på vår sektion innan nästa barn påpekade att han också var kissnödig. Pappan kryssade tillbaka till toaletten igen. Monstertruckarna gjorde några spektakulära vurpor och innan pappan ens hann tillbaka meddelade ett av grannarnas barn att han måste kissa. Den mamman och vår pappa möttes halvvägs nedför läktaren. Efter flera minuter var det vårt tredje barns tur att måsta gå och kissa. Det var ändå ett av de barn som snällt följt med på Mc Donalds! Nu var det jag som med ett sammanbitet leende banade väg genom folkhavet; ursäkta mig, ursäkta mig! ivrigt påhejad av barnet i fråga, "skynda dig, jag kissar ner mig!". Mellan tänderna väste jag till en man som blev tvungen att resa sig upp för vårt inkontinenta sällskap för sjunde gången: Nästa gång tar vi med oss en potta! Mannen gjorde ett artigt försök att le. Så där höll vi på tills alla barnen hade gått och kissat två gånger var.

Vid det laget var alla semifinalerna körda och det var dags för finalen av den första tredjedelen av showen. -Kan vi fara hem nu? undrade ett av våra barn. Jag stirrade på honom. Han stirrade tillbaka. -Kan vi fara hem? upprepade han, nu lite tydligare. Hans Mc Donalds pommes frites var slut och nu var det inte roligt längre. Som tur var köpte grannarna popcorn just då så alla hölls sysselsatta ytterligare stund. Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända med det barnet.

Vi hade tur med vädret men lite otur med placeringen. Vi hamnade på skuggsidan och jag hade bara kommit ihåg att ta med varma kläder till barnen, inte till mig själv. Jag tog på mig mina solglasögon i hopp om att de skulle värma lite. Det funkade sådär... Det var nästan så att jag önskade att någon skulle behöva gå på toaletten igen så jag skulle få upp värmen lite genom att tränga mig ner 8 rader.

Efter ett par timmar var showen slut och vi köade oss ut, köade oss till parkeringshuset, klämde oss in i bilen, köade i bilen på väg ut ur parkeringshuset och köade oss sedan ut ur Göteborg. När vi kom upp ur Tingstadtunneln (som ligger i Göteborg) frågade ett barn: Är vi hemma snart? -Javisst! Det är bara 80km kvar! sa vi.

Ca 2000 "är-vi-hemma-snart" senare önskade jag att jag inte hade slängt mina öronproppar efter showen. -Ska du inte sova en liten stund? undrade jag. -Nej jag är jättepigg, påstod barnet och jag hörde i hans röst att han menade det. -Jo, men känn hur trött du är! sa jag och drog ner hans keps för ögonen så det skulle bli lite mörkt. -Är vi hemma snart? fnissade han under kepsen. Efter ytterligare några hundra "är-vi-hemma-snart" stoppade jag in skärmen till hans keps i hans mun i hopp om att det åtminstone skulle bli svårare att höra vad han sade. Då skrattade han så han nästan inte kunde prata. Men bara nästan. -Är vi hemma snart? frustade han och spottade ut skärmen. Jag försökte avleda deras uppmärksamhet genom att peka ut särskilt roliga saker vi körde förbi, moln tex. Helt utan framgång. -Är vi hemma snart, fnissade barnet vad jag än sade.

80 långa km senare var vi äntligen hemma och när vi körde in på vår lilla gata sa barnet: -Va? Är vi redan framme?! Vad fort det gick!

Katt i trädgården

Det är trevligt att ha en katt med sig när man är ute i trädgården. Då kan jag prata för mig själv utan att det är någon som höjer på ögonbrynen. När hon inte vill komma med ut pratar jag med blommorna och eftersom vi bor vid ett hundpromenad-stråk går det förbi en hel del höjda ögonbryn då. Hundägare går så tyst! Jag hinner inte alltid bli förvarnad om att de kommer gående.

Vår katt tycker också att det är trevligt när vi ska gå ut i trädgården. Hon har tagit på sig uppgiften som kontrollant. Trädgårdskontrollant. Då kollar man över sitt revir, dvs vår trädgård plus den kattlösa grannens trädgård. Sen kollar man vem som gått i trädgården sedan man var ut sist. Efter det ska man räkna skalbaggar, rulla sig i det fina stenmjölet efter bergsborrningen (särskilt om man är nykammad...) eller i en nygrävd rabatt, och gnaga på några lämpliga plantor. En gång hade jag en särskilt fin höstflox, som bara hade två stjälkar. Jag vaktade den för sniglar och för rådjur och den växte så fint. Då kom Trädgårdskontrollanten och skulle kolla om det var bra virke i den plantan. TUGG sa det och med ett enda bett föll plantan som en fura i skogen! Den fick inte godkänt, sa Trädgårdskontrollanten och gick vidare.

(Här gör hon samma test på en taggig ros. Tydligen fick den godkänt för sedan har hon inte bitit på den fler gånger.)

Som Trädgårdskontrollant ska man också undersöka om vattnet som växterna får håller en god kvalitet och en bra temperatur. Det gör man lämpligen genom att smaka på vattnet. Allt vatten man hittar i trädgården som kan tänkas komma blommorna till del. Även i fågelbadet och i barnens plaskpool. Det gäller att vara noggrann.

Som Trädgårdskontrollant ansvarar man också för att fruktträden står stadigt. Det undersöker man genom att kasta sig mot deras stam och försöka få dem att ramla omkull. Sedan klättrar man så högt man vågar (ca 40cm) innan man dödsföraktande kastar sig ner igen.

På vintern ska man kolla att inte snön är för djup (det är den alltid oavsett hur lite snö det än är) och att den inte är för kall (samma sak där). Då måste man ta på sig vinterpälsen för att klara sitt mycket krävande jobb. Det är ett väldigt obehagligt jobb men någon måste göra det.

(Usch så kallt om trampdynnorna!)

Sedan smälter snön och en massa vårblommor kommer upp. Då ska deras färg och doft kontrolleras och godkännas. Även det är ett mycket svårt jobb för det är massor med små blommor som dyker upp ur gräsmattan. Trädgårdskontrollanten har knappt tid att komma in på kvällarna, det blir mycket övertid.

(Här är det en pärlhyacint som doftkontrolleras.)

När alla sådana viktiga saker är under kontroll har man fritid. Då ägnar man den åt att skrämma andra som är i trädgården. Gärna jaga dem lite också. En gång var det en jättestor fjärilslarv som den stolte katten lyckades hinna ikapp och fånga. Hon bar runt den i munnen och släppte den då och då för att se om den sprang. Det gjorde den inte, trots att den hade säkert 30 par ben. Den fick några knuffar av en lurvig tass för att åtminstone verka lite snabb och farlig. Då rörde den sig och genast blev den infångad av en stolt katt och runtburen igen. "Se här alla, vilken farlig fiende jag har räddat er ifrån! Se upp, se upp, jag kommer förbi med en livsfarlig best!" väste hon stolt mellan tänderna. Vi kastade oss upp mot väggen för att inte råka illa ut, kämpandes med att hålla oss för skratt.

När det inte finns några farliga fjärilslarver att skrämma skrämmer hon oss andra i familjen. Gömmer sig på olika ställen och hoppar fram just när man går förbi. Blir man så rädd så man skriker är hon särskilt nöjd.

När vi går in igen är Trädgårdskontrollantens långa arbetsdag slut. Fullkomligt utmattad släpar hon sig via matskålen till soffan. Sätter sig nedanför och tittar med halvslutna ögon på mig. "Jag orkar inte röra mig mer...jag kanske inte lever till solen går upp igen...kan du lyfta mig upp till soffan som en sista tjänst?" stönar hon fram. Jag lyfter upp den lata katten i soffan och snart sover hon. Helt slut efter att ha fullgjort sina plikter med största noggrannhet ännu en arbetsdag.

Vad gör trädgården på natten?

Ibland undrar man vad som egentligen försigår i ens trädgård nattetid. Jag går en kvällsrunda, säger "god natt" till växterna, "vila er nu" till humlorna och "vila i frid" till mördarsniglarna och tittar till trädgården i allmänhet. När allt verkar vara i sin ordning plockar jag ihop blad från örtagården till ett gott kvällste och inbillar mig att inget ska hända medan jag inte är där. (Haa haa haa...)

Nästa morgon när jag kommer ut har det hänt en massa saker! En del blommor som inte fanns där kvällen innan står där och blommar som om de alltid gjort det. En del blommor som fanns där kvällen innan finns inte ens stjälken kvar på, som om de aldrig ens funnits. (Här var det tydligen några av mördarsniglarna som inte "hör till säg´åt") En hel rad med frön kan ha vuxit 1 cm upp ur marken där det kvällen innan bara var svart mull. En mystisk bajshög kan ligga nedanför trappan, där den definitivt inte låg kvällen innan. (Här misstänker jag igelkotten. Katten försäkrar att hon skulle aaaldrig göra så och förresten är det en för liten hög för att vara hennes. Fåglarna är helt oskyldiga, för det är högen för stor för. Såvitt det inte har flugit förbi en struts förstås.)

I morse gick jag ut en timme tidigare än vanligt och tydligen var inte det vad trädgården hade räknat med för DÅ fick jag se ett och annat. Upp ur jorden i köksträdgården knuffade sig små sockerärtsgroddar och bort mot skogen tuffade igelkotten. Jättevallmona som igår var hårt stängda knoppar höll på att veckla ut sig ur de lurviga skalen och kronbladen var ännu alldeles skrynkliga. Humlorna var förstås i full gång som vanligt - sover de någonsin?? Ett morgonpiggt bi hittade en nyöppnad restaurang men stannade i luften och tvekade. Jag måste säga att jag förstår henne! På taket på restaurangen - eller ovanpå den nyutslagna vallmon - satt vad som såg ut att vara två gröna igelkottar och tittade på biet som om de var beredda att hoppa på henne bara hon skulle komma tillräckligt nära!


(klicka på bilden så den blir större)

Biet bestämde sig för att ta en annan frukostrestaurang. Man kan inte vara nog försiktig nuförtiden.

Några som jag däremot vet precis vad de har för sig på nätterna är bladlössen och deras försvarare svartmyrorna! De förstnämnda ägnar sig åt att föröka sig och åt att sörpla i sig all kraft mina stackars rosor har. De sistnämnda ägnar sig åt att flytta runt de bladlöss som ännu inte fått vingar, till nya rosor som tidigare varit förskonade.

Myror har bladlössen som kor, de dricker den gröna sockerdricka som kallas honungsdagg och som bladlöss utsöndrar. På hösten tar de med sig bladlöss ner i sina bon och hjälper dem att övervintra. Annars skulle bladlössen ha svårt att klara sig här. (Tack så JÄTTEMYCKET för det myrorna!)

De försvarar också bladlössen på dagarna mot alla fiender som nyckelpigelarver och trädgårdsägare. Myrorna kastar sig över mig som rasande cowboys när jag hotar deras kor. De gör löjliga försök att nypa mig med sina pyttesmå antenner. (Här måste jag säga att jag är oändligt tacksam att det är svartmyror det handlar om och inte pissmyror eller hästmyror!) Men hövding "Dansar med Rosor" viftar nonschalant ner cowboysarna på marken och krossar så många bladlöss hon bara hinner.

Händerna blir alldeles gröna men jag vill inte spruta gift på bladlössen. Det dödar ju också mina allierade, nyckelpigorna. Har man ihjäl sina medhjälpare ligger man risigt till! Så jag fortsätter mosa. Och mosa och mosa. Jag väntar otåligt på att årets kull av nyckelpigor ska komma till undsättning och att blåmesens ungar ska kläckas snart så att Herr och Fru blåmes ska behöva hämta massor med bladlöss till sina små.

Så här ser mina rosenknoppar ut.....



Det finns 365 olika sorters bladlöss och det verkar som om 364 av dem bor i min trädgård. Svarta, gröna, rosenbladlöss, vinbärsbladlöss osv osv. Dessutom lägger varje bladlus ca 50 ägg ur vilka det föds redan befruktade bladlushonor som i sin tur lägger 50 ägg var... Jag skulle kunna ha världens fetaste nyckelpigor om de bara behagade få hit sina larver någon gång!!

Som tur är finns det en massa andra djur som också äter bladlöss. I väntan på dessa fortsätter jag mosa och låter händerna få vara gröna. Jag har hört talas om människor med gröna fingrar men inte visste jag att det var en beskrivning av sådana som måste ägna sig åt bladlusmosning dagarna i ända!

Trädgårdsjour

Idag var det min tur att vara jour på dagis. I vanliga fall brukar man då få ersätta en av fröknarna, om de blivit sjuka, eller i mer ovanliga (och hemskare) fall ersätta kokerskan när hon blivit sjuk. Idag råkade de alla vara friska och jag tiggde då till mig att joura som trädgårdsarbetare istället. Efter en extremt kort betänketid bifölls min önskan.

Några pappor i "Utefixar-gruppen" hade snickrat två odlingslådor, en fristående och en runt ett buskage. Dessa två skulle jag nu få ta itu med alldeles på egen hand. Jag åkte bums iväg till växthuset och inhandlade allehanda nödvändiga tillbehör: frön av kalebass-ormar, prydnadspumpor, slingerkrasse, luktärter och gula plus röda solrosor som barnen ska få så. Ett klätterstöd till luktärterna och slingerkrassen. Hur många säckar jord som helst för inga pengar alls. (Ingen av de där fröna vill ha bra jord så det är ingen vits att ödsla super-extra-U-jord-mineral-plus på dem inte. Skulle i och för sig vara solrosorna då men de får helt enkelt stå ut.) Samt sist men verkligen inte minst: två riktigt tjusiga och färgglada vindsnurror avsedda för trädgårdsodlare med barnasinnet kvar.

Tillbaka igen på dagis tog jag itu med den fristående lådan i en rasande fart innan barnen skulle komma ut efter sin lunch. Kirskålen i botten rycktes bort och all jord vändes och täcktes sedan med fiberduk. De kanske inte hindrar kirskålen men det borde åtminstone fördröja den lite. Sedan fyllde jag på med jord. Visade sig naturligtvis att inte ens "hur många säckar jord som helst" var tillräckligt. Klätterstödet trycktes ner i den inte tillräckligat djupa jorden och en rad jordgubbsplantor flyttades dit från ett annat ogräsigt ställe. Den ena vindsnurran i form av en glad blomma med en nyckelpiga på ena kronbladet placerades som kronan på verket.

Just då kom alla barnen ut och raskt fick jag mer hjälp än jag kunnat föreställa mig. Massor med förtjusta tillrop (över blomman, inte över mig) fick jag också. Mina små trädgårdsslavar bar vatten och grävde både hit och dit med sina små spadar så jorden flög, i sin iver att hjälpa till.

Då var det dags att ge sig i kast med odlingsramen runt buskaget. Barnen visades hur kirskål ser ut och kommenderades sedan in i buskaget för att hämta ut så många dylika blad som de kunde hitta. Med barns sedvanliga iver tog de sig an uppgiften och det tog ca tre minuter så var den ytan renrakad på kirskål. Mycket effektivt! Sedan plockade de undan alla sina egenhändigt målade stenar innan det var dags för mig att gräva runt i den dammiga, snustorra jorden. På med ny jord - här räckte det bättre - och sedan börja flytta dit plantor. Vitbrokig lungört, jättedaggkåpa och lila näva fick flytta från samma ogräs som jordgubbarna.

Sedan tillbaka med barnens målade stenar och så dit med en färgglad vindsnurra i form av en glad fisk. Ja! Klart, tänkte jag.

Men, sa mina små trädgårdsslavar, hur ska vi kunna gå här NU då? Nu har du ju grävt överallt. (Så sant som det var sagt.) -Behöver ni gå här? undrade jag. Alla tjugotvå barnen var ovanligt överens om att de behövde gå just där, mellan buskarna. Det var bara för mig att gräva upp ett antal gatstenar, som lämpligt nog gömde sig bland ogräset där alla andra plantor stått, bära dem tvärs över dagisgården och gräva ner dem igen mellan buskarna. Stadigt skulle de stå. Alla barn måste provgå på dem för att se om de satt fast ordentligt. Det gjorde de och ingen ramlade och slog sig. Efter det hjälpte slavarna mig att vattna alla plantorna och även stenarna. Sedan vattnade de sina bilar och även varandras skor. Sedan vattnade de också på mig men just då råkade nyckeln till vattenkranen mystiskt försvinna så sen var det slutvattnat.

På kvällen ska jouren städa dagis och på vägen dit slank jag in på mataffären och köpte ytterligare hur många säckar jord som helst för inga pengar alls. Så när dagis var skinande rent hällde jag i den jorden i den fristående odlingslådan och då räckte det och blev riktigt fint. Då var det tyvärr för mörkt för att ta kort så före och efter bilderna här nere är innan den allra sista jorden lades dit också. I morgon ska barnen få så frön. Men då är det någon annan som är jour så då är det inte jag som blir vattnad och förmodligen nerjordad också.

(Om man klickar på en bild får man se den i större storlek.)