Skogens konung på ovälkommet besök

Några som gillar vårt fågelbord är Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och deras syster. Prydligt uppradade står de och äter alla småfrön som de kinkiga skogsfåglarna har ratat och slängt ner på marken. För dem duger bara solrosfrön men hönorna är inte så nogräknade.

Men en morgon har det hänt en olycka med fågelrestaurangen. Stora stolpen är ikullknuffad som om den varit en tändsticka. Jag blir genast misstänksam när jag dessutom märker att alla äpplena är försvunna från gräsmattan. Jag misstänker Herr Älg , om det nu inte landat en gam eller en örn på fågelbordet och vält hela alltihop.

En snabb inspektion på marken där äpplena låg visar tydliga spår djupt ner i mossan, lika stora som min hand. Om det här är gamspår så ska jag äta en säck fågelfrö.

Fågelrestaurangen reses igen och fylls på med ny mat. Systrarna Höna hjälper genast till att snygga till på marken efter olyckan. Som små runda dammsugare ser de till att marken snart är ren och fin. Inte ett frö så långt ögat når. Nöjt kacklande går de hem till sig igen i en väluppfostrad rad.

Alla är hungriga

En morgon när man vaknar vet man plötsligt att det har varit frost under natten. Första frostnatten betyder ofelbart sidensvansar. Som en flock gamar sitter de där och väntar på att solen ska stiga tillräckligt högt för att lysa på de kvarvarande äpplena i äppelträdet. När solens första strålar når de röda äpplena börjar kalaset. Tyvärr har sidensvansar rätt dåligt ölsinne och gamla äpplen brukar ha jäst till alkoholnivåer över sidensvansars fyllegräns. Sedan flyger de hit och dit i vingliga banor som tyvärr ofta slutar i våra fönster. En vinter plockade vi döda sidensvansar nedanför fönstrena i parti och minut. I år har det gått bra som tur är.



10 -åringen har gjort en fågelmatare i slöjden så att de lite mindre fåglarna också ska bli mätta. Talgoxarna blev glada.

I stora fågelrstaurangen festade Nötväckorna tillsammans med blåmesar. Bilden är suddig men de sitter ju inte still de där små! På marken under satt ett gäng grönfinkar men de är så kamoflagefärgade så de fastnar inte på bild när det är barmark. Alla är hungriga när det är frost.

Vissa är hungriga oavsett väder.

Sura för att det ska fjäskas för småfåglar. Inne är det samma gamla torrfoder, frost eller inte frost.

Det är nå´t som är lurt...

Det var äntligen dags för julblommorna. Äntligen något som påminner om trädgårdsarbete om än i liten skala. En oväntad summa pengar dök upp som en skänk från ovan och frossandet i trädgårdsbuktiken kunde ske ohämmat.

Hyacinter är ett måste. Alla blommor är i knopp men med hyacinter är det enkelt ändå eftersom odlarna har varit vänliga nog att färgkoda krukorna. Rosa kruka - rosa hyacint, blå kruka - blå hyacint, vit kruka - ja ni förstår. Amaryllis däremot, där är det lite lurigare. De har en liten skylt med bild nedstucken i sin kruka. Skylten sitter på intet sätt särskilt hårt fast. Är det så att några krukor skulle skakas om eller välta under transporten så kan skyltarna ramla bort hur lätt som helst. Lika lätt kan man sätta tillbaka dem i den kruka man gissar att skylten hörde till. Därmed inte sagt att det är samma kruka som skylten satt i från början. Och det är här problemet börjar. En amaryllisknopp ser i bästa fall ut så här när man köper den:


Inte en chans att gissa vilken färg den har alltså. Då ska vi inte tala om de gånger de ser ut så här:

Gissa färgen på den, den som kan! Nej då är det bara att lita på skylten och den såg i detta fall ut så här:

Jätesnygg tyckte jag och den fick följa med hem. Nu börjar den slå ut och något är helt klart lurt.

Hmmmm... Också fin men inte den eldiga röda som jag hade tänkt mig precis. Visst kan man ta tillbaka den och få en annan men det skulle betyda att jag måste slita upp den ur krukan som jag planterat den i och få oreda i mossan och pärlorna och alltihop. Nej, jag behåller den äppelblomsrosa och sparar skylten med "Mambo" . Jag kanske kan gå tillbaka till plantskolan och leta efter en skylt med en äppelblomsrosa amaryllis på? Då vet jag ju vem som tappat skylten och då kan jag sätta tillbaka den rätta...

Tur att Fredsrosen blommar i alla fall

Rosen Peace

Efter att under lång tid försökt lista ut vad sjuåringen lider av för åkomma bestämde sig den samlade läkarkåren på barnkliniken för att han ska behandlas mot borrelia. Glada över beskedet att vi skulle slippa antibiotika i droppform gick vi till apoteket för att hämta ut medicinen. Efter att ha stått i kö en stund blev det vår tur och sjuåringen kunde själv berätta sitt personnummer.Dock visade det sig att receptet ännu inte hade hunnit till apotekets dator. Näväl, vi gick och åt glass medan vi väntade. Nytt besök på apoteket, personnumret igen, men inte heller nu något recept.

Då tar vi en tur till bilen på parkeringen i hällande regn för att lämna in mitt personalparkeringskort i receptionen och byta till årets. Då visar det sig att vi fått parkeringsböter på 300 kronor för att nämnda parkeringskort gått ut. Tillbaka igen i regnet.

Väl tillbaka på apoteket och upprepning av personnumret, har receptet fortfarande inte kommit. Nu är damen i luckan riktigt bekymrad, så här länge brukar det inte ta. Inte ens för de ovana doktorerna. Vi travar tillbaka till barnavdelningen där det visat sig att doktorn hade glömt fråga om sjuåringens vikt så att han skulle veta hur mycket medicin han behövde. Nåväl, det var snabbt åtgärdat och vi går tillbaka till apoteket. Här känner jag mig så glad att apoteket ligger inne i sjukhuset.

Damen i luckan hittar nu receptet. Det visar sig då att det är utskrivet en flytande antibiotika till sjuåringen som utan problem sväljer tabletter. Damen kan inte ge tabletter utan att doktorn skrivit det så vi stampar tillbaka till barnavdelningen. Där förklarar doktorn att det är meningen att det ska vara flytande för med de tabletter som finns blir det inte exakt dos efter hans vikt. Det är ju klart förståeligt så vi går tillbaks till apoteket för att hämta ut den flytande antibiotikan.

Damen bakom disken - som vid det här laget kan sjuåringens personnummer utantill - ska blanda till medicinen. Det blir en hel del dividerande om vi ska ta ut hela eller halva dosen och om hur lång hållbarheten är. Till slut tar vi ut full dos. Ytterligare 350 kronor fattigare kan vi äntligen få åka hem för att börja ta medicinen.

Nästa morgon, när han tagit två doser av medicinen, vaknar han och är alldeles prickig och röd på benen och bålen. Det kliar, det kliar! Ringer barnavdelningen som säger: Oj han har fått en allergisk reaktion på antibiotikan, då får vi ge honom en annan sort i dropp istället! FASA! Det var ju precis det vi inte ville.

Tapper som en liten soldat står han ut med att få kanyler i båda armarna, för den ena hamnar fel och gör jätteont. Som tur var hamnar den andra på rätt och droppet kan gå in. Den snälla sköterskan bjuder på glass och allt känns lite bättre. Andra dagen fungerar kanylen utmärkt och hela proceduren är snabbt avklarad.

Hemma igen är vi alla väldigt trötta efter de senaste dagarnas äventyr i sjukhusvärlden. Jag behöver gå en runda i trädgården innan det blir kolsvart ute. Regnet vräker ner. Men i hörnet står en Peace ros och har precis slagit ut. Dagarna innan första advent står den där och blommar, oberörd av kylan, mörkret och regnet. Det känns hoppfullt. På marken ser jag också att pärlhyacinternas blad redan har stuckit upp. Det kommer att bli vår igen.

Ahhh! Så här kommer de snart att se ut. Bara fem månader kvar!

Varför krattar man löv?

-Varför krattar man löv? Måste man det?
Frågan kom ifrån min man som stod och tittade ut på vår numera guldgula gräsmatta och vår kala, gigantbjörk.

-Nej det måste man inte alls, sade jag, glatt förvånat över detta nypåkomna naturintresse. Lämnar man löven gör maskarna dem till utmärkt mull som gör gott för gräsmattan, sade jag pedagogiskt och fortsatte: det är mest för att grannarnas skull man krattar, de kanske inte tycker det är så fint med gul lövmatta.

-Det tycker inte jag heller att är fint. Säger ovan nämnda man och förlorar i samma sekund alla sina pluspoäng.

Så fort han farit till jobbet stegade jag med beslutsamma steg ut bland löven med räfsan i högsta hugg. Minsann, är det bara jag och daggmaskarna som uppskattar löv så får väl vi som gillar dem ta hand om dem då!

De första skottkärrorna körde jag in under rhododendronbuskarna, de gillar också löv. Men redan efter fem kärror var de nöjda. Löv tar väldigt stor plats när de samlas ihop märker man snabbt. Jag grävde ur den komposthögen som innehöll bara fjolårslöv. De hade inte alls förmultnat till den finaste mylla som jag hade planerat, utan de hade kladdat ihop sig till blöta kakor så att maskarna inte kunnat använda dem. De fick läggas i en annan kompost för en ny chans.

Gör om och gör rätt! Årets löv blandades med flis av grenar och den nästan helt förmultnade matkomposten så att det skulle bli en bättre blandning och kunna bli till mull. Jag grävde ur hela matkomposttunnan så att jag kan starta upp den på nytt i vår. Jag vill ju slippa fara och köpa jord varenda gång jag ska göra ett nytt blomland. (Det händer titt som tätt, jag har alltid för lite blomland.)

Jag fortsatte kratta och då hörde jag ett litet diskret småprat bakom mig. Där stod grannens fyra dvärghönor och tisslade och tasslade. "Kolla vad HON kan sprätta! Oj oj ooooj! Hon måste ha hittat något gott!" sade de nyfiket till varandra. Jag blev så glad över att de hälsade på så jag lovade hämta något riktigt gott åt dem. Jag skyndade mig till komposten och grävde upp en stor spade jord fylld av smarriga daggmaskar som jag lade framför dem. De tittade misstänksamt på jordhögen med de sprattlande maskarna. Sedan tittade de på varandra och på mig, fortfarande lika misstänksamma. Ledarhönan tog sig ett smakprov men kastade raskt ner masken på marken igen. -Inget att ha, sa hon till de andra, hon försöker lura oss. De andra trodde henne och blängde bara på den tacksamma masken som snabbt ålade iväg till närmsta blomland. Hönorna smakade på varenda fröställning i alla rabatter. Sedan följde de med mig till komposten istället, för att kolla läget.

En av de små damerna.

Jag lämnade hönorna åt sitt eget sällskap och fortsatte kratta och köra, kratta och köra tills det var så mörkt att jag inte såg löven längre. Jag kände mig varm och glad. Glad för att jag hade fått komposterna urgrävda och löven ihopsamlade och för att jag hade träffat hönorna och nattat rhododendronbuskarna. När jag skulle lägga mig hade jag sådan träningsvärk i armarna av allt krattande så jag inte kunde hålla i min trädgårdstidning! Det märks att man bara krattar löv en gång per år. Undrar om de har en krattmaskin på gymet så jag kunde träna upp mig till nästa år....

Det blir sällan som man tänkt sig

Det försiggår väldigt mycket tankearbete runt min trädgård. Hela vintern tänker jag på vad jag ska göra där när det blir vår och på hur fint det kommer att bli när det blir som jag har tänkt mig. Av någon outgrundlig anledning händer det saker på vägen som jag inte rår på, som gör att det blir helt annorlunda än vad jag hade tänkt.

Tex så planterade jag Allium i en mix med lila och vita bollar som ska blomma tillsammans. Åtminstoner gör de det på bilden på förpackningen. Så jag tänkte att de skulle kunna göra det hos mig också. Men det hade inte de tänkt. De lila har blommat i flera veckor nu, så ståtliga står de där och svajar med sina lila bollar.

De vita däremot... De är lite mer morgontrötta och har nyss masat sig upp ur jorden. 30cm har de släpat sig upp, gäspande. Där står de nu med nattmösorna på och har inte ens öppnat ögonen. De lila börjar gå i frö men det bekommer inte de vita. Troligen har de inte ens märkt det där under sina nattmössor.

Zzzzzzzzzz

Sen var det det här med rosorna. Förra året hade bladlössen ett visst försprång men i år tänkte jag att jag skulle vara beredd när de dök upp så att de inte skulle få chansen att invadera knopparna. För att inte tala om alla larver som ger sig på rosenknoppar! Dem skulle jag inte låta göra någon skada alls utan jag skulle vakta och bevaka varje dag.

Så blev det plötsligt en massa program på kvällarna under två veckors tid. Jag hann inte patrullera och vakta. Gissa vilka som tog tillfället i akt!

Klicka på bilden och se deras beslutsamma miner....

Ibland när det inte blir som man har tänkt blir det faktiskt bättre istället! Händer inte ofta men det händer. Som t ex det här med grusgången och lupinerna.

Jag hade tänkt att det skulle vara bara en grusgång. Lupinstjälken med alla sina frökapslar skulle komma till komposten. Tänkte jag alltså. Lupinfröna hade en helt annan tanke så på vägen till komposten hoppade de ur sina kapslar och borrade sig ner under gruset utan att jag märkte det. Jag måste säga att den här gången blev det mycket bättre än om jag hade tänkt ut det själv.

Penséerna som redan växte i grusgången såg inte alls ut att uppskatta att en jättelupin böjde sig ner och hälsade på dem.

-Hejsan flickor! -Iiiiiiiiiiiiih!!

En helt vanlig morgon

Hos oss händer det inget särskilt på mornarna. Vi stiger upp och far iväg till skola, dagis och jobb. I den ordningen. Kort sagt.

Ja det är ju det där med kläderna då förstås...

En av gossarna vill ha shorts på sig till dagis. Året om.

Och sina "coola" neongröna-och svartrandiga fingervantar. Året om.

Helst en grön tröja. Möjligen någon annan färg men då ska det vara en cool bild på. Tex ett läskigt monster.

Den andra gossen är så morgontrött så honom klär jag på, medvetslös, i sängen. Sedan tar han på sig skorna på fel fot, varje dag, och mössan baksomfram, varje dag, glömmer väskan och sin frukt (men konstigt nog aldrig sina Pokemón-kort), varje dag och vimsar iväg till bilen medan han frågar: Kan du hämta mig klockan elva? , varje dag. (Svaret är "nej lilla du, det kan jag inte" varje dag.)

Dottern stiger muttrande upp efter X antal tillsägelser, går till badrummet och sätter sig på golvet och somnar. Säger till henne igen och hon förflyttar sig till toalettstolen - och somnar där. Säger till henne igen och efter ytterligare en vääääldigt lång stund kommer hon ner och är påklädd så när som på strumpor. -Var är dina strumpor? undrar jag. -Va? svarar hon, ja oj då, jag glömde visst dem. Ytterligare en låååång stunds väntan och alltmer stirrig blick på klockan. Då kommer hon ner igen. MED strumpor. Men tårna sticker ut. -Men snälla du varför har du tagit på sig ett par håliga strumpor?? undrar jag LÄTT irriterat. -Jag hittade inga andra och förresten är det ingen som ser det. (Jag tänker med fasa på vad lärarna ska tro om hon kommer med 7 tår utstickande mitt i vintern och springer upp och letar upp ett par hela strumpor.)

Under tiden har jag packat ner lillabrors glasögon, allas frukt (som såklart visar sig vara helt fel frukt mot vad herrskapet önskar för dagen och alla byter frukt) och diverse andra tillbehör som behövs just för den dagen. Klockan är då ett par minuter över sju och vi borde ha varit iväg kl 7 för att jag ska hinna i tid till jobbet.

Slirar in på parkeringen på lågstadiet, hej hej puss puss ha det så bra (Mamma kan du hämta mig klockan elva?) och så vidare till dagis.

Slirar in på parkeringen där och sedan måste allt göras i rätt ordning, inte stressas, glasögonen på, hoppas att någon av bästa kompisarna är där eller åtminstone favoritfröken. Möter en annan morgontidig förälder med förvånat höjda ögonbryn. Jag låtsas att det är helt normalt med shorts i januari.

Puss puss, kraaaaaam, okej hoppa från trappsteget till min famn EN gång då, sedan måste mamma gå, nej bara EN gång sa mam.. HOPP!.. okej tur att jag hann fånga dig och nu säger vi hej då!

-Mammaaaa, veeeet duuu? (Gaaaah, hur ska jag komma i tid till jobbet???) - Nej vad då?

-Veeet du... aaatt... hmmm... en gång träffade vi en drake i skogen när vi var ute på dagis! -Jaså! Gjorde ni? Det måste du berätta mer om när vi ses efter dagis! Hej då nu så ses vi sen! Då har han redan sprungit in och glömmer att säga hej då.

Jag hastar iväg igen. Kör 5mil, en lugn stund när jag kan lyssna på RIX morronzoo, en skön resa. Slirar in på parkeringen och stämplar in på jobbet med andan i halsen och lätt svettig kl 07:59:59. I tid idag igen! Fantastiskt!

Hönor har shorts på sig hela vintern och INGEN höjer ögonbrynen för det.