Vissa är det synd om

Ibland kan det vara en nackdel att ha ett hjärta som ömmar för dem som det är synd om. I en trädgård finns det ofta några som det är mer synd om än andra. Tex plantor som står på ett ställe som är för skuggigt, för torrt eller har för dålig jord. Eller bara bredvid en mycket ståtligare kompis. Sådana orättvisor måste genast åtgärdas. Gräva upp, gräva ner, flytta, gödsla, vattna. Uppmuntrande och stödjande samtal till de små som står nära en mycket snyggare planta av samma sort.
Plantor som är svaga och ledsna kan man inte bara kasta. Finns det liv finns det hopp! Det är bra att ha en undanskymd plats för rehabilitering av trötta växter. Undanskymd för att de inte ska behöva jämföra sig med någon annan än sina lika trötta medpatienter. (Också lite för att det inte ska behöva se så bedrövligt ut i trädgården med en massa vårdtagare...)
Så långt - allt väl. Men det här ömmandet håller sig inte alltid till min egen trädgård, det sträcker sig även till plantskolor av olika slag. När jag går där bland hyllorna och tittar ser jag ofta att någon planta hamnat alldeles för långt bak för att få ljus, eller att någon ställt den så att den inte kommer att kunna få vatten. Eller så att den inte kommer till sin rätt och ingen kommer att köpa den utan den blir dömd att döden dö på plantskolan. Det kan jag bara inte oberört se på utan att ingripa. Jag lådsas att jag är intresserad av just den plantan, vänder och vrider på den lite och ställer sedan tillbaka den - fast i ett bättre läge. Sedan kan jag nöjt gå vidare.
I vissa fall kommer jag för sent. Jag inser att den vissna stackaren, där hälften av bladen är torra redan och stjälkarna har vuxit snett och vint, aldrig kommer att bli köpt av någon. Trots att den har potential att bli stor och fin och blomma fantastiskt! Då hjälper det inte med aldrig så bra omplaceringar på hyllan. Det är DÅ Florence Nightingale griper in. Den får helt enkelt följa med hem till rehabkliniken. Massor med kogödsel, vatten och frisk trädgårdsluft och - tadaaa - snart är den kraftig och grön, redo att blomma överdådigt. Fru Nightingale skrockar förnöjt.
Mina senaste patienter hittade jag på REA-hyllan när jag råkade slinka in på plantskolan häromdagen. De stod där och såg ledsna ut. Vingliga förvuxna stjälkar skvallrade om att de fått stå längst bak på hyllan, torra blad vittnade om att ingen ställt dem så att de nådde vattnet. I vissa fall mjöldagg vilket dessutom visade att personalen slarvat med bevattningen! Det gick bara inte FÖR sig! Där kunde de ju inte stå. Det var JÄTTESYND om dem!

En snabb men noggrann besiktning av rötter och små nya stjälkar på väg upp bekräftade det jag redan anat: det här var plantor med potential. Jag plockade resolut ner dem i min kundvagn och hörde deras livslåga flämta till. Den blå stormhatten sträckte på sig och den lilla vita backtimjan drog en lättnadens suck så stark att den somriga doften av solvarm timjan spred sig över kundvagnen. Brudslöjan gnuggade mjöldaggen ur ögonen och tittade förvånat på mig. Jag log vänligt mot henne och så gick vi till kassan med henne och de andra fjorton plantorna.
För mitt inre såg jag stolta stormhattar i blått, vitt och rosa, praktfulla blå riddarsporrar, brudslöjor som med sitt skira flor perfekt matchade rosorna, avlöst av sensommarens rosa solhattar ovanför en matta av vit timjan. Damen i kassan tittade på plantorna. Tittade på mig. Log artigt och sa: Ja det här blir nog...fint.

Det här var vad hon såg. Men jag såg något annat...