Snigel på ögat

Spansk skogssnigel /Mördarsnigel (Arion lusitanicus)

Just när jag skulle gå ut på kvällens mördarsnigeljakt började det kännas som om jag fått ett skräp i ögat. Jag gnuggade och blinkade medan jag gick ut för att hämta min giljotin men det blev inte bättre.
Väl ute vid den öppna kopmosthögen (detta eldorado för mördarsniglar) där jag slänger överblommade stjälkar med frö och ogräs och annat som jag inte vill ha i matkomposten var det första jag såg en leopardsnigel. De är inte alls så hopplösa som mördarsniglar säger de som vet. De förökar sig inte lika våldsamt och inte gör de någon större skada heller. (Just den här var sakta på väg mot en gammal träbit som den sedan låg och sög på.) Så den fick leva i fred. Den känner man för övrigt igen på dess leopardmönstrade dräkt.

Leopardsnigel /Pantersnigel (Limax maxius)
Klicka INTE upp bilden. Den är tillräckligt äcklig ändå.

När jag hade ryst färdigt satte jag igång att leta efter de verkliga fiendesniglarna. Jag behövde inte direkt LETA för de låg i mängder ovanpå de vallmostjälkar jag hade lagt på komposten idag. Skräpet i ögat började nu bli alltmer irriterande. Hela ögat värkte och det var svårt att se för det blev suddigt på den sidan. Jag började halshugga de riktiga mördarsniglarna och räknade dem samtidigt. Det blir lite roligare då.

Skymningen föll snabbt och när jag kom till 62 var det svårt att se sniglarna. Jag lämnade komposten som ett slagfält och begav mig vidare ut i trädgården. Vid det laget hade ögat börjat rinna också och det blev allt svårare att se över huvud taget. Jag stapplade hit och dit med en hand för ögat som värkte och tårarna rinnande nerför ena kinden, kraftigt framåtböjd för att alls kunna se sniglarna och samtidigt mumlande: 87, 88....89... - grattis du är nummer 90 - ...91..92..HAHA! Där fick du!..93.

Naturligtvis är det just då man noterar att man sedan en liten stund hört steg på andra sidan den alldeles för låga häcken. Nu har de tystnat och jag förstår, utan att titta dit, att det står en hundägare och lådsas att hans eller hennes hund måste nosa på något viktigt, just exakt där. Jag förstår precis hur jag ser ut. Inte klok.

Just i den jobbiga stunden kom nästan-fyra-åringen ut. -Mammaaaa, jag vill bara säga en sak! För en gångs skull välkomnade jag avbrottet, trots att barnet i fråga hade blivit stoppat i säng för en lång stund sedan och borde ha sovit vid det här laget. -Jaa! Jag ska bara mörda några sniglar först! svarade jag med tillräckligt hög och tydlig röst för att även hundägaren skulle förstå vad jag höll på med.

-Jag vill att du ska komma in, för pappa är så olydig! fortsatte nästan-fyra-åringen. -Jag kommer strax, ropade jag och fortsatte så tyst att inte hundägaren skulle höra: jag ska bara komma till 100 först...

Hundägaren gick sin väg och barfotabarnet placerades på en stubbe så han inte skulle trampa på något slemmigt medan jag tog de sista sju sniglarna. Då var jag tillbaka på komposten och leopardsnigeln låg fortfarande och sög på den gamla pinnen. Den verkade onekligen harmlös. Halvt förblindad och med barnet på ryggen vinglade jag mot huset. Ändå rätt nöjd. Tog tre sniglar till på vägen in. Det var ändå 60 mindre än häromdagen. De minskar i alla fall! Jag lådsades inte om att jag förmodligen hade gått förbi 70 stycken till utan att ens se dem....