Infödingar och turister

Är på tillfälligt besök i Fädernelandet. Eller Fäderneön kanske. Får plötsligt finna mig i att vara turist. Infödingarnas seder och bruk ter sig emellanåt helt främmande för mig. Snön ligger djup. (Bara det! Hemma hos mig är det ju fortfarande sommar...)
Jag hade glömt hur det är att gå på utedass i minusgrader och snöstorm. Upptäcker att jag gnäller varenda gång jag ska besöka hemlighuset. Vad har det tagit åt mig? Jag har blivit turist!

Den lilla dörren längst ut till höger är det.

Här bygger man snögubbar med hjälp av 4-hjuling med släp.

Hästarna galopperar inte hit och dit, dit de ska utan de åker båt.

Dessutom verkar trafikreglerna inte heller vara desamma som jag minns dem. Inte cyklade vi såhär när vi var små?

Total förnekelse

Jag gillar inte höst. Jag vill inte att det ska vara höst. Det kanske inte är höst egentligen. Om man tänker efter kanske det är sommar än...
Jag går ut för att kontrollera saken. Hittar inga som helst bevis för att det skulle vara höst. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)



Rosen Louise Odier har knopp fortfarande. Då måste det vara sommar.





Den namnlösa, röda rosen blommar. Det måste vara sommar.

När jag går till de tegelklädda grönsakslanden ser jag något som sticker upp ur träfliset jag lagt runtom. Hmmm...



Det måste vara värmen som fått nedbrytningssvampar att ta itu med träfliset. För det ÄR sommar.
Jag går vidare på min lilla inspektionsrunda. Min sommarrunda. Det är inte höst, för på hösten tappar träden sina löv. Nu är det bara något enstaka löv på marken. Knappt några alls faktiskt.


De få som ändå ligger där måste ha ramlat pga torkan. Sommartorkan.
Samma sak är det med ormbunkarna, de lider svårt av torkan. De ser inte riktigt pigga ut. Grannens lilla katt Harry däremot, han är jättepigg!



Krukorna på trappan är i alla fall fortfarande prunkande. Första bilden är tagen tidigare i sommar och den andra nu på sensommaren. Ja för det är nog lite dragning åt sensommar nu, det måste ni hålla med om.





Även där misstänker jag torkan. De hämtar sig nog snart, det har regnat väldigt mycket de senaste dagarna. Sommarregn alltså.

Vinbärsdrömmar

Hos oss fanns inga bärbuskar när vi flyttade till den här trädgården. Massor med olika fruktträd men inga bärbuskar. Det skulle dock inte dröja förrän grannens björnbär började ta sig allt större friheter. Först kom de smygande längs häcken. När de tagit sig in och täckt ungefär en meter av häcken kom våra nyblivna grannar och frågade bekymrat om vi ville att de skulle tala allvar med sina björnbär och se till att de höll sig på deras gård. Men vi ville smaka på bären så de fick gärna vara hos oss. "Vi har sådan brist på bärbuskar!" sa vi. Nu har vi ungefär 5 meter björnbär plus att de sticker upp sina gladgröna men taggiga rankor i gräsmattan. Men de ger massor med goda svartlila bär så vi håller dem bara på plats med gräsklipparen och är nöjda.

Strax efter att björnbären gjorde entré så fick vi en hallonplanta av några goda vänner. Den fick en egen plats och vi väntade ivrigt på hallon. Första året blir det inga bär för de ger bär på två-årsskotten. Andra året, då minsann! Då fick vi tre hallon. Ett att koka sylt på, ett att koka saft på och ett att äta naturellt. I år fick vi många hallon och nu har den lilla busken skickat upp två små rotskott så kanske, kanske att vi har tre hallonbuskar så småningom!

Men det kändes ändå som om något fattades. En riktig trädgård borde ha vinbärsbuskar! Sagt och gjort; jag köpte ett trepack vinbär på postorder. En svart, en röd och en vit buske. De kom på våren som tre små klena pinnar med rötterna bara. Ingen jord och inga löv. Jag grävde ner dem i finfin jord och så var det bara att vänta igen då. Första året gav faktiskt den svarta några bär helt oväntat!



Den röda och den vita busken nöjde sig med att vara gröna och växa fint. Jag satte lite månskensgul krasse under dem för att pigga upp lite.

Men i år! Då blommade både den röda och den vita. Ja den svarta också för den delen, men det var inte riktigt lika upphetsande. Även om jag natuuurligtvis var väldigt glad att den också blommade, jag är inte orättvis på det sättet.

De svarta bären hann jag aldrig smaka på för nästan-4-åringen och hans lika illmariga kompis plockade alla de svarta bären innan de hann mogna. Omogna bär är inte lika goda som mogna. Inte goda alls faktiskt, för att inte säga rätt oätliga. Det upptäckte även de två marodörerna varpå jag hittade alla mina svarta vinbärskart påsugna och utspottade på marken.

Nåväl, jag hoppades att de lärt sig en läxa och hade ändå de röda och vita att se fram emot. De röda började rodna och de vita... de började OCKSÅ rodna! De kanske gör så innan de blir vita tänkte jag. Men det var som när min systers hönor fick alltmer manligare stjärtfjädrar och till slut gol hur bra som helst - till sist inser man att man blivit lurad. Jag hade fått två röda buskar och ingen vit.
Jag ringde postorderbolaget och berättade att den vita också visat sig vara röd. Inga problem, de skulle utan knussel skicka en ny. "Oj då, hmm..." sade telefonisten när hon skulle knappa in "en vinbärsbuske- VIT" i datorn. "Vi har dem bara i trepack! Jag skickar dig TRE nya vita."

Ja det är ju bara att tacka och ta emot. Gräva en ny plats för tre buskar mittemot de andra tre. Men så ojämnt det blir med tre vita, två röda men bara EN svart! Jag möblerade om så att två vita fick stå med en röd emellan sig. På andra sidan skulle det behöva vara en röd mellan två svarta. Då blir det en vit för mycket och en svart för lite... Alltså behövde jag ha en svart till! Jag är inte den som tackar nej till en orsak att fara till plantskolan! Jag kastade mig dit och fick tag i det sista exemplaret de hade av svarta vinbär! Jättefint skick var det i dessutom. Ibland har man tur. Det extra vita kan jag alltid ge bort eller nåt. Så från att inte ha varit några bärbuskar alls har det onekligen tagit sig! Sju vinbär, tre hallon och oräkneliga björnbärsbuskar! Längtar nu bara efter de vita vinbären...

Oredig trädgård

Att det blir oredigt hemma utan att jag har stökat till, det är jag van vid. Jag städar, vänder ryggen till och VIPS är det några som har dragit ner allt igen. Det är så det brukar gå till hemma hos oss. För så fort det är städat ser det så trevligt och inbjudande ut så man får lust att:

1- göra en koja av madrasser och filtar

2- bygga med lego

3- hoppa på madrasskojan ifrån ett bord (där det byggs med lego) och kanske också

4- råka sparka ner lite lego på madrassen och DÅ kommer legogubbarna OCKSÅ PÅ att de vill hoppa från bordet ner på madrasskojan. (Den vid det här laget "före detta" madrasskojan menar jag.)

5- kasta lego på sin lillebror (som naturligtvis får biten på ögonbrynet och måste plåstras om med Batman-plåster)

6- gömma sig under madrasskojan (den före detta) när man ska få skäll för att man kastade lego på sin lillebror och

7- hoppa ner från bordet till madrassen under vilken ens storebror ligger och gömmer sig så även han måste plåstras om med Batmanplåster.

Efter det här är det ännu stökigare än förut och dessutom blod på madrassöverdraget.

MEN när jag och de tre marodörerna åker bort händer det inget i hemmet. Är det städat och fint när vi åker så är det städat och fint när vi kommer hem. Men i trädgården är förhållandena omvända. DET är inte alls som jag är van vid!

Titta på bilden nedan. Se sådan ordning det råder där. Klicka gärna på bilden och riktigt närstudera hur ordningsamt det är. (Då kommer du också att lägga märke till en av de tre marodörernas bandyklubba som sticker in i bilden. Inte ens i trädgården kan de låta bli att stöka till...) Allt växer i fina små sammanhållna kuddar under mitt stolta överinseende.

Men så åker vi bort och på något sätt trodde jag att det skulle vara som inne, att det skulle vara likadant när jag kom tillbaks. Kanske möjligen lite större bara. Att det skulle växa snyggt och i lagom takt. Vackert och behärskat även utan mitt överinseende. Men där bedrog jag mig! Klicka på den här bilden för att beskåda oredan! (Den ser inte alls så farlig ut i det här lilla formatet.)

Dillen är flera meter hög och dessutom lutande som ett skepp i storm. (Det syns ännu bättre på den allra översta bilden, även utan att man klickar upp den...) Smultronen skymmer hela gången, kryddorna väller hit och dit och spretar med sina överblommade fröställningar åt alla håll och den gråaktiga malörten har 7-dubblat sin längd så fort jag vände ryggen till. Hur gick det här till?? De prydliga raderna med grönsaker som stod i sina tegellådor har blivit majsstänglar som ser ut som en djungel, bredvid förvuxna ärter och rufsig morotsblast. HUR gick detta till??
Någon har stökat till! Kan grannarna ha varit här och tjyvgödslat medan vi var på semester? Mycket tveksamt. Skulle i så fall vara deras hönor som gödslat men i så fall borde grannars egen gård vara enormt förvuxen, så det verkar inte heller troligt.

Det är bara att vara hämta sekatören, växtstöd och snöre och se glad ut! Hittills har ingen av växterna behövt Batmanplåster i alla fall. Alltid något!

Fjärilsfladder och sommarsurr

Idag var det en riktig sommardag med stekande sol och bara en svag, varm vind. Det hör sannerligen inte till vanligheterna numera. Kontrollant Katt och jag har varit ute hela dagen och fixat. Vi var långt ifrån de enda som var ute i vår trädgård och fixade. Det surrade och fladdrade precis överallt. Massor med olika sorters humlor, bin blomflugor och fjärilar flög mer eller mindre målmedvetet runt från blomma till blomma. Vissa tar sitt jobb på mer allvar än andra. Humlor tex, de är väldigt seriösa och noggranna. Varje liten blomma på en stor stängel vittjas på nektar, i tur och ordning. Snabbt går det också! Det är väldigt svårt att hinna med att fotografera.

(Svisch så är humlan på väg till baksidan.)




(Hopp så är humlan nere bland ståndare och pistill.)

(På elfte försöket fastnade humlan i alla fall nästan mitt i bilden.)

Fjärilar däremot, de har inte så bråttom och inte kommer de ihåg vart det var de var på väg heller. Fladdrar lite hit och lite dit. Stannar länge om det är en särskilt god nektar i blomman de landat på. Rullar ut sin långa sugsnabel och provsmakar. Njuter av livet. Lite flamsiga men vackra.

(Amiral på vit temynta.)

(Påfågelöga. Klicka upp den här bilden och se vilket fantastiskt skarpt mönster vingarna har!)

Jag tycker att man inte känner riktigt att det är sommar om man inte går barfota. Då förstår man verkligen hur vamt det är. Det är bra för kropp och själ tror jag. Man blir så avslappnad av att känna gräs och solvarma stenar under sina bara fötter.

Nackdelen med att bli så avslappnad när man går barfota är att man samtidigt blir ouppmärksam. Det är särskilt opraktiskt en dag som denna när det surrar överallt. På gräsmattan blommar vitklövern som bina gillar. De jobbar också hårt och effektivt, som humlorna, och gillar inte alls att man avslappnat stiger på dem...

Jag kände hur det stack till under foten och det blev snabbt värre. Jag tittade under foten och där satt en gadd. Kvidande ramlade jag ner på gräset och pillade jag bort gadden med min sekatör som jag lämpligt nog höll i handen. Jag tittade åt sidan och bredvid mig låg det stackars biet med sin bakdel trasig. (Resten av den satt nu på min sekatör...) Vi låg där och ojade oss bredvid varandra men kom överens om att det var mycket mer synd om henne än om mig. Jag hade i alla fall alla kroppsdelar intakta även om det pulserade i ena foten. Min sekatör fick avsluta hennes lidande och sedan haltade jag in efter en isbit. När isen smält mot min fotsula hade smärtan försvunnit och jag kunde gå ut igen till Kontrollant Katt och de andra sommarsurrarna. Nu med sandaler på fötterna.

Kontrollant Katt tittade menande på mig och sade att HON minsann visste att man inte skulle jaga eller på annat sätt bråka med sådana som surrar. Jag påpekade att det fanns en ORSAK till hon visste det och påminde henne om den gången jag fick pilla bort en gadd av ett bi från hennes underläpp. Hon kunde tyvärr inte kommentera det just då, sa hon, för hon var upptagen med något mycket viktigare. Detta "viktiga" var att smyga på en citronfjäril. Ut och in bland stäppsalvian smög hon för inte ens fjärilar sitter stilla så väldigt länge som vissa smyger.

Mitt i allt fick hon en citronfjäril på ett hopp! Stopp! ropade jag. Man ska inte vara dum med fjärilar! Innan jag hann fram hade hon svalt citronfjärilen i två tuggor. Hon vände sig mot mig med halvslutna ögon och ett fånigt leende på läpparna. Mmm! Snacks! sa hon och hela hakan var gul av fjärilens "flygsstoft".

(Levande Citronfjäril på höstflox.)

Jag hörde ett litet surr från min ena axel och i luften bredvid mig stod en Blomfluga stilla och kollade in min bikini. Den klara turkosa färgen påminde tydligen om någon god blomma. Blomflugan satte sig på min höft och fällde ut sin korta sugsnabel och smakade försiktigt på bikinin. Tur att det inte var en geting för då hade jag blivit lätt nervös. När hon hade försäkrat sig om att den inte var något att ha lyfte hon, stod stilla i luften och tittade en stund till innan hon flög vidare.

(Blomfluga)

Här på bilden ovan sitter en annan Blomfluga på en vit, småblommig klematis. Den var inte alls svår att fotografera. Jag hann ta flera bilder innan jag började undra varför den aldrig flög iväg.

När jag tittade närmare såg jag orsaken. Klicka upp nästa bild till stor storlek...

Blomflugan sitter fast i en spindelkram! Den vita Blomkrabbspindeln spinner inget nät utan bor i vita blommor och när en intet ont anande pollinerare, som tex en blomfluga, kommer och sätter sig där kastar sig blomkrabbspindeln sig över den och biter ihjäl den.

Bin, humlor och blomflugor åt nektar, Kontrollant Katt åt citronfjärilar, blomkrabbspindeln åt en blomfluga. Jag gick in och gjorde lunch.

Massor med små kottar!!

Ett urtidsdjur

Under juni och juli har vi haft en igelkott som tillbringat dagarna sovande i ett bo av gamla ormbunkar. Om man kikat in bakom de nya ormbunksbladen har man sett hennes lilla koja och genom den runda öppningen i kojan har man kunnat se henne sova lugnt.

Så igår kväll när jag var ute och fixade lite i skymningen hörde jag ett litet prasslande under några blad. Jag trodde att det var katten som skulle försöka skrämma mig som vanligt. Då tittade den minsta lilla igelkott jag någonsin sett fram under ett blad! Liten som en apelsin, massor med taggar och svarta pigga ögon. Otroligt näpen! Plötsligt prasslade det lite här och där och fyra små igelkottar hade tydligen bestäm sig för att ta en kvällspromenad.

Jag satt och beundrade deras sniffande en lång stund. Funderade vad jag skulle bjuda så fint främmande på. Mjölk tål de inte och jag hade ingen fisk eller korv eller god kattmat hemma. Jag mindes att jag just grävt upp en fet daggmask i blomlandet så jag gick och hämtade den. Försiktigt närmade jag mig en av de små kottarna och lade ner daggmasken på marken. Igelkotten tyckte att jag såg tvivelaktig ut så han bestämde sig för att jag skulle skrämmas bort. Han reste sina pyttesmå taggar och gjorde sitt mest skrämmande ljud för att jag skulle förstå att han minsann inte var att leka med. Jag fattade piken även om hans fräsande inte var kraftigare än när en kattunge nyser. Jag backade undan och lådsades att han var riktigt skräckinjagande. Då kikade han fram med ett piggt litet öga under taggarna och fortsatte nöjt sniffa omkring. Daggmasken ignorerade han totalt till dess lättnad.

Katten satt vid det laget i bersån, omgiven av de tre andra småttingarna och försökte likt en nanny hålla koll på dem alla samtidigt. Det var inte lätt för de var snabba och sprang hit och dit. Hon gjorde inga försök att bråka med dem så jag gissar att hon nosat på dem tidigare och förstått att det inte var lönt. Innan igelkotten flyttade in var ormbunkarna hennes kojplats så jag tycker verkligen att hon är vänlig som upplåtit sin favoritplats åt de taggiga typerna. Sedan var det så mörkt så vi sa god natt till de små och gick in.

Idag kom de ut på en eftermiddagstur. Sprang runt i blomlanden och prasslade. Efter en stund kom de tydligen på att de var uppe för tidigt på dagen så då sprang de alla in i kojan och bar ormbunksblad fram och tillbaks tills det blev bekvämt. Så var det åter tyst bland ormbunkarna. Jag smög försiktigt därifrån för att inte väcka dem.

Här rakt fram är ingången till deras bo.

Snigel på ögat

Spansk skogssnigel /Mördarsnigel (Arion lusitanicus)

Just när jag skulle gå ut på kvällens mördarsnigeljakt började det kännas som om jag fått ett skräp i ögat. Jag gnuggade och blinkade medan jag gick ut för att hämta min giljotin men det blev inte bättre.
Väl ute vid den öppna kopmosthögen (detta eldorado för mördarsniglar) där jag slänger överblommade stjälkar med frö och ogräs och annat som jag inte vill ha i matkomposten var det första jag såg en leopardsnigel. De är inte alls så hopplösa som mördarsniglar säger de som vet. De förökar sig inte lika våldsamt och inte gör de någon större skada heller. (Just den här var sakta på väg mot en gammal träbit som den sedan låg och sög på.) Så den fick leva i fred. Den känner man för övrigt igen på dess leopardmönstrade dräkt.

Leopardsnigel /Pantersnigel (Limax maxius)
Klicka INTE upp bilden. Den är tillräckligt äcklig ändå.

När jag hade ryst färdigt satte jag igång att leta efter de verkliga fiendesniglarna. Jag behövde inte direkt LETA för de låg i mängder ovanpå de vallmostjälkar jag hade lagt på komposten idag. Skräpet i ögat började nu bli alltmer irriterande. Hela ögat värkte och det var svårt att se för det blev suddigt på den sidan. Jag började halshugga de riktiga mördarsniglarna och räknade dem samtidigt. Det blir lite roligare då.

Skymningen föll snabbt och när jag kom till 62 var det svårt att se sniglarna. Jag lämnade komposten som ett slagfält och begav mig vidare ut i trädgården. Vid det laget hade ögat börjat rinna också och det blev allt svårare att se över huvud taget. Jag stapplade hit och dit med en hand för ögat som värkte och tårarna rinnande nerför ena kinden, kraftigt framåtböjd för att alls kunna se sniglarna och samtidigt mumlande: 87, 88....89... - grattis du är nummer 90 - ...91..92..HAHA! Där fick du!..93.

Naturligtvis är det just då man noterar att man sedan en liten stund hört steg på andra sidan den alldeles för låga häcken. Nu har de tystnat och jag förstår, utan att titta dit, att det står en hundägare och lådsas att hans eller hennes hund måste nosa på något viktigt, just exakt där. Jag förstår precis hur jag ser ut. Inte klok.

Just i den jobbiga stunden kom nästan-fyra-åringen ut. -Mammaaaa, jag vill bara säga en sak! För en gångs skull välkomnade jag avbrottet, trots att barnet i fråga hade blivit stoppat i säng för en lång stund sedan och borde ha sovit vid det här laget. -Jaa! Jag ska bara mörda några sniglar först! svarade jag med tillräckligt hög och tydlig röst för att även hundägaren skulle förstå vad jag höll på med.

-Jag vill att du ska komma in, för pappa är så olydig! fortsatte nästan-fyra-åringen. -Jag kommer strax, ropade jag och fortsatte så tyst att inte hundägaren skulle höra: jag ska bara komma till 100 först...

Hundägaren gick sin väg och barfotabarnet placerades på en stubbe så han inte skulle trampa på något slemmigt medan jag tog de sista sju sniglarna. Då var jag tillbaka på komposten och leopardsnigeln låg fortfarande och sög på den gamla pinnen. Den verkade onekligen harmlös. Halvt förblindad och med barnet på ryggen vinglade jag mot huset. Ändå rätt nöjd. Tog tre sniglar till på vägen in. Det var ändå 60 mindre än häromdagen. De minskar i alla fall! Jag lådsades inte om att jag förmodligen hade gått förbi 70 stycken till utan att ens se dem....