Varför krattar man löv?

-Varför krattar man löv? Måste man det?
Frågan kom ifrån min man som stod och tittade ut på vår numera guldgula gräsmatta och vår kala, gigantbjörk.

-Nej det måste man inte alls, sade jag, glatt förvånat över detta nypåkomna naturintresse. Lämnar man löven gör maskarna dem till utmärkt mull som gör gott för gräsmattan, sade jag pedagogiskt och fortsatte: det är mest för att grannarnas skull man krattar, de kanske inte tycker det är så fint med gul lövmatta.

-Det tycker inte jag heller att är fint. Säger ovan nämnda man och förlorar i samma sekund alla sina pluspoäng.

Så fort han farit till jobbet stegade jag med beslutsamma steg ut bland löven med räfsan i högsta hugg. Minsann, är det bara jag och daggmaskarna som uppskattar löv så får väl vi som gillar dem ta hand om dem då!

De första skottkärrorna körde jag in under rhododendronbuskarna, de gillar också löv. Men redan efter fem kärror var de nöjda. Löv tar väldigt stor plats när de samlas ihop märker man snabbt. Jag grävde ur den komposthögen som innehöll bara fjolårslöv. De hade inte alls förmultnat till den finaste mylla som jag hade planerat, utan de hade kladdat ihop sig till blöta kakor så att maskarna inte kunnat använda dem. De fick läggas i en annan kompost för en ny chans.

Gör om och gör rätt! Årets löv blandades med flis av grenar och den nästan helt förmultnade matkomposten så att det skulle bli en bättre blandning och kunna bli till mull. Jag grävde ur hela matkomposttunnan så att jag kan starta upp den på nytt i vår. Jag vill ju slippa fara och köpa jord varenda gång jag ska göra ett nytt blomland. (Det händer titt som tätt, jag har alltid för lite blomland.)

Jag fortsatte kratta och då hörde jag ett litet diskret småprat bakom mig. Där stod grannens fyra dvärghönor och tisslade och tasslade. "Kolla vad HON kan sprätta! Oj oj ooooj! Hon måste ha hittat något gott!" sade de nyfiket till varandra. Jag blev så glad över att de hälsade på så jag lovade hämta något riktigt gott åt dem. Jag skyndade mig till komposten och grävde upp en stor spade jord fylld av smarriga daggmaskar som jag lade framför dem. De tittade misstänksamt på jordhögen med de sprattlande maskarna. Sedan tittade de på varandra och på mig, fortfarande lika misstänksamma. Ledarhönan tog sig ett smakprov men kastade raskt ner masken på marken igen. -Inget att ha, sa hon till de andra, hon försöker lura oss. De andra trodde henne och blängde bara på den tacksamma masken som snabbt ålade iväg till närmsta blomland. Hönorna smakade på varenda fröställning i alla rabatter. Sedan följde de med mig till komposten istället, för att kolla läget.

En av de små damerna.

Jag lämnade hönorna åt sitt eget sällskap och fortsatte kratta och köra, kratta och köra tills det var så mörkt att jag inte såg löven längre. Jag kände mig varm och glad. Glad för att jag hade fått komposterna urgrävda och löven ihopsamlade och för att jag hade träffat hönorna och nattat rhododendronbuskarna. När jag skulle lägga mig hade jag sådan träningsvärk i armarna av allt krattande så jag inte kunde hålla i min trädgårdstidning! Det märks att man bara krattar löv en gång per år. Undrar om de har en krattmaskin på gymet så jag kunde träna upp mig till nästa år....