Tur att Fredsrosen blommar i alla fall

Rosen Peace

Efter att under lång tid försökt lista ut vad sjuåringen lider av för åkomma bestämde sig den samlade läkarkåren på barnkliniken för att han ska behandlas mot borrelia. Glada över beskedet att vi skulle slippa antibiotika i droppform gick vi till apoteket för att hämta ut medicinen. Efter att ha stått i kö en stund blev det vår tur och sjuåringen kunde själv berätta sitt personnummer.Dock visade det sig att receptet ännu inte hade hunnit till apotekets dator. Näväl, vi gick och åt glass medan vi väntade. Nytt besök på apoteket, personnumret igen, men inte heller nu något recept.

Då tar vi en tur till bilen på parkeringen i hällande regn för att lämna in mitt personalparkeringskort i receptionen och byta till årets. Då visar det sig att vi fått parkeringsböter på 300 kronor för att nämnda parkeringskort gått ut. Tillbaka igen i regnet.

Väl tillbaka på apoteket och upprepning av personnumret, har receptet fortfarande inte kommit. Nu är damen i luckan riktigt bekymrad, så här länge brukar det inte ta. Inte ens för de ovana doktorerna. Vi travar tillbaka till barnavdelningen där det visat sig att doktorn hade glömt fråga om sjuåringens vikt så att han skulle veta hur mycket medicin han behövde. Nåväl, det var snabbt åtgärdat och vi går tillbaka till apoteket. Här känner jag mig så glad att apoteket ligger inne i sjukhuset.

Damen i luckan hittar nu receptet. Det visar sig då att det är utskrivet en flytande antibiotika till sjuåringen som utan problem sväljer tabletter. Damen kan inte ge tabletter utan att doktorn skrivit det så vi stampar tillbaka till barnavdelningen. Där förklarar doktorn att det är meningen att det ska vara flytande för med de tabletter som finns blir det inte exakt dos efter hans vikt. Det är ju klart förståeligt så vi går tillbaks till apoteket för att hämta ut den flytande antibiotikan.

Damen bakom disken - som vid det här laget kan sjuåringens personnummer utantill - ska blanda till medicinen. Det blir en hel del dividerande om vi ska ta ut hela eller halva dosen och om hur lång hållbarheten är. Till slut tar vi ut full dos. Ytterligare 350 kronor fattigare kan vi äntligen få åka hem för att börja ta medicinen.

Nästa morgon, när han tagit två doser av medicinen, vaknar han och är alldeles prickig och röd på benen och bålen. Det kliar, det kliar! Ringer barnavdelningen som säger: Oj han har fått en allergisk reaktion på antibiotikan, då får vi ge honom en annan sort i dropp istället! FASA! Det var ju precis det vi inte ville.

Tapper som en liten soldat står han ut med att få kanyler i båda armarna, för den ena hamnar fel och gör jätteont. Som tur var hamnar den andra på rätt och droppet kan gå in. Den snälla sköterskan bjuder på glass och allt känns lite bättre. Andra dagen fungerar kanylen utmärkt och hela proceduren är snabbt avklarad.

Hemma igen är vi alla väldigt trötta efter de senaste dagarnas äventyr i sjukhusvärlden. Jag behöver gå en runda i trädgården innan det blir kolsvart ute. Regnet vräker ner. Men i hörnet står en Peace ros och har precis slagit ut. Dagarna innan första advent står den där och blommar, oberörd av kylan, mörkret och regnet. Det känns hoppfullt. På marken ser jag också att pärlhyacinternas blad redan har stuckit upp. Det kommer att bli vår igen.

Ahhh! Så här kommer de snart att se ut. Bara fem månader kvar!