Kom inte hit och inkräkta

Grannens hönor tycker att det är trevligt att socialisera. De har lärt sig att det hör till god ton att man hälsar på hos sina grannar lite då och då. Vår katt däremot, hon har inte alls samma känsla för gott uppförande. Surt bevakar hon hönornas ankomst. Arg för att hon inte får skrämma dem.

"Kom så kollar vi fågelmaten!"

Hon muttrar något om typer som inte visar respekt. Hönorna visar kraftig brist på just det senare och vänder sina fluffiga rumpor mot henne och låter sig väl smaka av fröna.

"Nu går det för långt!"

Då tycker katten att det verkligen får räcka och går med bestämda steg mot den lilla flocken. Tuppen vet när det är dags att samla sina flickor och gå hem.

"Kom flickor! Här är vi visst inte välkomna!"

Windy följer dem hela vägen hem och ser till att de går in genom planket till sin egen gård. Det här är hennes gård. Så DET så.

"Så där ja."

Och det är väl ok, att hon följer oinbjudna gäster till dörren... Men så kom det en ekorre och hälsade på.

"Mmmmm! Gott käk här!"

Och då tycker jag faktiskt att hon överdrev litegrann.

"Ordningen återställd."

Bland hönor och mucklor

Det är något som inte stämmer. När jag vaknar står fontänen på full fart och vattnet är nästan slut. Jag fyller på vatten och ställer ner hastigheten så att det blir ett stilla porl. Så fyller jag på fågelbadet. När jag vänder mig om är fontänstrålen helt hysterisk igen! En meter hög och vattnet börjar ta slut. Vad är det här? Jag får känslan av att någon skruvat upp hastigheten för att skoja med mig. Hörde jag ett svagt fniss? Man kunde nästan tro att det bor Mucklor här, sådana där små figurer som bor hos Pettson och Findus.

Då kommer grannens höna förbi. Är hon inte ovanligt lik Pettsons höna Prillan? Konstigt att jag aldrig lagt märke till det tidigare. Jag tittar runt rosenhäcken för att fråga grannen om han märkt något ovanligt. Men han sitter i hönsgården och tar en kopp kaffe med hönorna och han har inte sett något ovanligt.

Varför hade jag för mig att den här katten hette Harry? Nu ser jag ju att det är Findus!

Det lämnar mig med en enda fråga. Vem är då JAG? Gumman Andersson??

Tur att de varnade mig....

Vi har för mycket gräsmatta. Det är jag rörande överens om. Så jag tänkte att om jag skulle gräva där jag har lagt vattenslangen så kunde jag få plats med lite fler buskar. Katten har sitt favoritgömställe under den där busken så hon hade inget emot fler buskar. Folk skriker så högt när hon hoppar fram ur just den där busken och skräms. Jättekul.....

Sagt och gjort. Leran är som smör nu när det regnat så bra så det gick bra att gräva. Jag planterade en häx-al till vänster och en perukbuske till höger. Häxal är ingen al, den bara ser ut så. Den ska få fantastiska höstfärger är det tänkt. Jag klämde ner en annan liten planta också som jag inte vet vad är, för den har jag hittat på ett barnhem för växter som blivit övergivna.

Sen blev det ju oändligt mycket plats för tulpaner! Jag förträngde tanken på rådjur och grävde ner sisådär 100 tulpaner mellan buskarna.

Efter att ha grävt så där mycket blir man väldigt hungrig. Det är då man ser det... Det är ju TYPISKT!

á la Viktor Rydberg...

Midvinterdagens köld är hård
Istapparna gnistra och glimma

Rosorna sova på enslig gård

Djupt under eftermiddagstimma

Rådjuren vandrar sin tysta ban (kolla in spåren...suck)

Solen lyser blek på fur och gran

Snön lyser vit på taken

Det är knappt så jag kan hålla mig vaken

Skogens konung på ovälkommet besök

Några som gillar vårt fågelbord är Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och deras syster. Prydligt uppradade står de och äter alla småfrön som de kinkiga skogsfåglarna har ratat och slängt ner på marken. För dem duger bara solrosfrön men hönorna är inte så nogräknade.

Men en morgon har det hänt en olycka med fågelrestaurangen. Stora stolpen är ikullknuffad som om den varit en tändsticka. Jag blir genast misstänksam när jag dessutom märker att alla äpplena är försvunna från gräsmattan. Jag misstänker Herr Älg , om det nu inte landat en gam eller en örn på fågelbordet och vält hela alltihop.

En snabb inspektion på marken där äpplena låg visar tydliga spår djupt ner i mossan, lika stora som min hand. Om det här är gamspår så ska jag äta en säck fågelfrö.

Fågelrestaurangen reses igen och fylls på med ny mat. Systrarna Höna hjälper genast till att snygga till på marken efter olyckan. Som små runda dammsugare ser de till att marken snart är ren och fin. Inte ett frö så långt ögat når. Nöjt kacklande går de hem till sig igen i en väluppfostrad rad.

Alla är hungriga

En morgon när man vaknar vet man plötsligt att det har varit frost under natten. Första frostnatten betyder ofelbart sidensvansar. Som en flock gamar sitter de där och väntar på att solen ska stiga tillräckligt högt för att lysa på de kvarvarande äpplena i äppelträdet. När solens första strålar når de röda äpplena börjar kalaset. Tyvärr har sidensvansar rätt dåligt ölsinne och gamla äpplen brukar ha jäst till alkoholnivåer över sidensvansars fyllegräns. Sedan flyger de hit och dit i vingliga banor som tyvärr ofta slutar i våra fönster. En vinter plockade vi döda sidensvansar nedanför fönstrena i parti och minut. I år har det gått bra som tur är.



10 -åringen har gjort en fågelmatare i slöjden så att de lite mindre fåglarna också ska bli mätta. Talgoxarna blev glada.

I stora fågelrstaurangen festade Nötväckorna tillsammans med blåmesar. Bilden är suddig men de sitter ju inte still de där små! På marken under satt ett gäng grönfinkar men de är så kamoflagefärgade så de fastnar inte på bild när det är barmark. Alla är hungriga när det är frost.

Vissa är hungriga oavsett väder.

Sura för att det ska fjäskas för småfåglar. Inne är det samma gamla torrfoder, frost eller inte frost.

Det är nå´t som är lurt...

Det var äntligen dags för julblommorna. Äntligen något som påminner om trädgårdsarbete om än i liten skala. En oväntad summa pengar dök upp som en skänk från ovan och frossandet i trädgårdsbuktiken kunde ske ohämmat.

Hyacinter är ett måste. Alla blommor är i knopp men med hyacinter är det enkelt ändå eftersom odlarna har varit vänliga nog att färgkoda krukorna. Rosa kruka - rosa hyacint, blå kruka - blå hyacint, vit kruka - ja ni förstår. Amaryllis däremot, där är det lite lurigare. De har en liten skylt med bild nedstucken i sin kruka. Skylten sitter på intet sätt särskilt hårt fast. Är det så att några krukor skulle skakas om eller välta under transporten så kan skyltarna ramla bort hur lätt som helst. Lika lätt kan man sätta tillbaka dem i den kruka man gissar att skylten hörde till. Därmed inte sagt att det är samma kruka som skylten satt i från början. Och det är här problemet börjar. En amaryllisknopp ser i bästa fall ut så här när man köper den:


Inte en chans att gissa vilken färg den har alltså. Då ska vi inte tala om de gånger de ser ut så här:

Gissa färgen på den, den som kan! Nej då är det bara att lita på skylten och den såg i detta fall ut så här:

Jätesnygg tyckte jag och den fick följa med hem. Nu börjar den slå ut och något är helt klart lurt.

Hmmmm... Också fin men inte den eldiga röda som jag hade tänkt mig precis. Visst kan man ta tillbaka den och få en annan men det skulle betyda att jag måste slita upp den ur krukan som jag planterat den i och få oreda i mossan och pärlorna och alltihop. Nej, jag behåller den äppelblomsrosa och sparar skylten med "Mambo" . Jag kanske kan gå tillbaka till plantskolan och leta efter en skylt med en äppelblomsrosa amaryllis på? Då vet jag ju vem som tappat skylten och då kan jag sätta tillbaka den rätta...