torsdag 26 november 2009

Tur att Fredsrosen blommar i alla fall

Rosen Peace




Efter att under lång tid försökt lista ut vad sjuåringen lider av för åkomma bestämde sig den samlade läkarkåren på barnkliniken för att han ska behandlas mot borrelia. Glada över beskedet att vi skulle slippa antibiotika i droppform gick vi till apoteket för att hämta ut medicinen. Efter att ha stått i kö en stund blev det vår tur och sjuåringen kunde själv berätta sitt personnummer.Dock visade det sig att receptet ännu inte hade hunnit till apotekets dator. Näväl, vi gick och åt glass medan vi väntade. Nytt besök på apoteket, personnumret igen, men inte heller nu något recept.

Då tar vi en tur till bilen på parkeringen i hällande regn för att lämna in mitt personalparkeringskort i receptionen och byta till årets. Då visar det sig att vi fått parkeringsböter på 300 kronor för att nämnda parkeringskort gått ut. Tillbaka igen i regnet.
Väl tillbaka på apoteket och upprepning av personnumret, har receptet fortfarande inte kommit. Nu är damen i luckan riktigt bekymrad, så här länge brukar det inte ta. Inte ens för de ovana doktorerna. Vi travar tillbaka till barnavdelningen där det visat sig att doktorn hade glömt fråga om sjuåringens vikt så att han skulle veta hur mycket medicin han behövde. Nåväl, det var snabbt åtgärdat och vi går tillbaka till apoteket. Här känner jag mig så glad att apoteket ligger inne i sjukhuset.

Damen i luckan hittar nu receptet. Det visar sig då att det är utskrivet en flytande antibiotika till sjuåringen som utan problem sväljer tabletter. Damen kan inte ge tabletter utan att doktorn skrivit det så vi stampar tillbaka till barnavdelningen. Där förklarar doktorn att det är meningen att det ska vara flytande för med de tabletter som finns blir det inte exakt dos efter hans vikt. Det är ju klart förståeligt så vi går tillbaks till apoteket för att hämta ut den flytande antibiotikan.
Damen bakom disken - som vid det här laget kan sjuåringens personnummer utantill - ska blanda till medicinen. Det blir en hel del dividerande om vi ska ta ut hela eller halva dosen och om hur lång hållbarheten är. Till slut tar vi ut full dos. Ytterligare 350 kronor fattigare kan vi äntligen få åka hem för att börja ta medicinen.

Nästa morgon, när han tagit två doser av medicinen, vaknar han och är alldeles prickig och röd på benen och bålen. Det kliar, det kliar! Ringer barnavdelningen som säger: Oj han har fått en allergisk reaktion på antibiotikan, då får vi ge honom en annan sort i dropp istället! FASA! Det var ju precis det vi inte ville.

Tapper som en liten soldat står han ut med att få kanyler i båda armarna, för den ena hamnar fel och gör jätteont. Som tur var hamnar den andra på rätt och droppet kan gå in. Den snälla sköterskan bjuder på glass och allt känns lite bättre. Andra dagen fungerar kanylen utmärkt och hela proceduren är snabbt avklarad.

Hemma igen är vi alla väldigt trötta efter de senaste dagarnas äventyr i sjukhusvärlden. Jag behöver gå en runda i trädgården innan det blir kolsvart ute. Regnet vräker ner. Men i hörnet står en Peace ros och har precis slagit ut. Dagarna innan första advent står den där och blommar, oberörd av kylan, mörkret och regnet. Det känns hoppfullt. På marken ser jag också att pärlhyacinternas blad redan har stuckit upp. Det kommer att bli vår igen.



Ahhh! Så här kommer de snart att se ut. Bara fem månader kvar!















onsdag 11 november 2009

Varför krattar man löv?

-Varför krattar man löv? Måste man det?
Frågan kom ifrån min man som stod och tittade ut på vår numera guldgula gräsmatta och vår kala, gigantbjörk.
-Nej det måste man inte alls, sade jag, glatt förvånat över detta nypåkomna naturintresse. Lämnar man löven gör maskarna dem till utmärkt mull som gör gott för gräsmattan, sade jag pedagogiskt och fortsatte: det är mest för att grannarnas skull man krattar, de kanske inte tycker det är så fint med gul lövmatta.
-Det tycker inte jag heller att är fint. Säger ovan nämnda man och förlorar i samma sekund alla sina pluspoäng.
Så fort han farit till jobbet stegade jag med beslutsamma steg ut bland löven med räfsan i högsta hugg. Minsann, är det bara jag och daggmaskarna som uppskattar löv så får väl vi som gillar dem ta hand om dem då!
De första skottkärrorna körde jag in under rhododendronbuskarna, de gillar också löv. Men redan efter fem kärror var de nöjda. Löv tar väldigt stor plats när de samlas ihop märker man snabbt. Jag grävde ur den komposthögen som innehöll bara fjolårslöv. De hade inte alls förmultnat till den finaste mylla som jag hade planerat, utan de hade kladdat ihop sig till blöta kakor så att maskarna inte kunnat använda dem. De fick läggas i en annan kompost för en ny chans.

Gör om och gör rätt! Årets löv blandades med flis av grenar och den nästan helt förmultnade matkomposten så att det skulle bli en bättre blandning och kunna bli till mull. Jag grävde ur hela matkomposttunnan så att jag kan starta upp den på nytt i vår. Jag vill ju slippa fara och köpa jord varenda gång jag ska göra ett nytt blomland. (Det händer titt som tätt, jag har alltid för lite blomland.)

Jag fortsatte kratta och då hörde jag ett litet diskret småprat bakom mig. Där stod grannens fyra dvärghönor och tisslade och tasslade. "Kolla vad HON kan sprätta! Oj oj ooooj! Hon måste ha hittat något gott!" sade de nyfiket till varandra. Jag blev så glad över att de hälsade på så jag lovade hämta något riktigt gott åt dem. Jag skyndade mig till komposten och grävde upp en stor spade jord fylld av smarriga daggmaskar som jag lade framför dem. De tittade misstänksamt på jordhögen med de sprattlande maskarna. Sedan tittade de på varandra och på mig, fortfarande lika misstänksamma. Ledarhönan tog sig ett smakprov men kastade raskt ner masken på marken igen. -Inget att ha, sa hon till de andra, hon försöker lura oss. De andra trodde henne och blängde bara på den tacksamma masken som snabbt ålade iväg till närmsta blomland. Hönorna smakade på varenda fröställning i alla rabatter. Sedan följde de med mig till komposten istället, för att kolla läget.

En av de små damerna.

Jag lämnade hönorna åt sitt eget sällskap och fortsatte kratta och köra, kratta och köra tills det var så mörkt att jag inte såg löven längre. Jag kände mig varm och glad. Glad för att jag hade fått komposterna urgrävda och löven ihopsamlade och för att jag hade träffat hönorna och nattat rhododendronbuskarna. När jag skulle lägga mig hade jag sådan träningsvärk i armarna av allt krattande så jag inte kunde hålla i min trädgårdstidning! Det märks att man bara krattar löv en gång per år. Undrar om de har en krattmaskin på gymet så jag kunde träna upp mig till nästa år....