måndag 13 oktober 2008

Vinbärsdrömmar

Hos oss fanns inga bärbuskar när vi flyttade till den här trädgården. Massor med olika fruktträd men inga bärbuskar. Det skulle dock inte dröja förrän grannens björnbär började ta sig allt större friheter. Först kom de smygande längs häcken. När de tagit sig in och täckt ungefär en meter av häcken kom våra nyblivna grannar och frågade bekymrat om vi ville att de skulle tala allvar med sina björnbär och se till att de höll sig på deras gård. Men vi ville smaka på bären så de fick gärna vara hos oss. "Vi har sådan brist på bärbuskar!" sa vi. Nu har vi ungefär 5 meter björnbär plus att de sticker upp sina gladgröna men taggiga rankor i gräsmattan. Men de ger massor med goda svartlila bär så vi håller dem bara på plats med gräsklipparen och är nöjda.

Strax efter att björnbären gjorde entré så fick vi en hallonplanta av några goda vänner. Den fick en egen plats och vi väntade ivrigt på hallon. Första året blir det inga bär för de ger bär på två-årsskotten. Andra året, då minsann! Då fick vi tre hallon. Ett att koka sylt på, ett att koka saft på och ett att äta naturellt. I år fick vi många hallon och nu har den lilla busken skickat upp två små rotskott så kanske, kanske att vi har tre hallonbuskar så småningom!

Men det kändes ändå som om något fattades. En riktig trädgård borde ha vinbärsbuskar! Sagt och gjort; jag köpte ett trepack vinbär på postorder. En svart, en röd och en vit buske. De kom på våren som tre små klena pinnar med rötterna bara. Ingen jord och inga löv. Jag grävde ner dem i finfin jord och så var det bara att vänta igen då. Första året gav faktiskt den svarta några bär helt oväntat!



Den röda och den vita busken nöjde sig med att vara gröna och växa fint. Jag satte lite månskensgul krasse under dem för att pigga upp lite.




Men i år! Då blommade både den röda och den vita. Ja den svarta också för den delen, men det var inte riktigt lika upphetsande. Även om jag natuuurligtvis var väldigt glad att den också blommade, jag är inte orättvis på det sättet.



De svarta bären hann jag aldrig smaka på för nästan-4-åringen och hans lika illmariga kompis plockade alla de svarta bären innan de hann mogna. Omogna bär är inte lika goda som mogna. Inte goda alls faktiskt, för att inte säga rätt oätliga. Det upptäckte även de två marodörerna varpå jag hittade alla mina svarta vinbärskart påsugna och utspottade på marken.

Nåväl, jag hoppades att de lärt sig en läxa och hade ändå de röda och vita att se fram emot. De röda började rodna och de vita... de började OCKSÅ rodna! De kanske gör så innan de blir vita tänkte jag. Men det var som när min systers hönor fick alltmer manligare stjärtfjädrar och till slut gol hur bra som helst - till sist inser man att man blivit lurad. Jag hade fått två röda buskar och ingen vit.
Jag ringde postorderbolaget och berättade att den vita också visat sig vara röd. Inga problem, de skulle utan knussel skicka en ny. "Oj då, hmm..." sade telefonisten när hon skulle knappa in "en vinbärsbuske- VIT" i datorn. "Vi har dem bara i trepack! Jag skickar dig TRE nya vita."
Ja det är ju bara att tacka och ta emot. Gräva en ny plats för tre buskar mittemot de andra tre. Men så ojämnt det blir med tre vita, två röda men bara EN svart! Jag möblerade om så att två vita fick stå med en röd emellan sig. På andra sidan skulle det behöva vara en röd mellan två svarta. Då blir det en vit för mycket och en svart för lite... Alltså behövde jag ha en svart till! Jag är inte den som tackar nej till en orsak att fara till plantskolan! Jag kastade mig dit och fick tag i det sista exemplaret de hade av svarta vinbär! Jättefint skick var det i dessutom. Ibland har man tur. Det extra vita kan jag alltid ge bort eller nåt. Så från att inte ha varit några bärbuskar alls har det onekligen tagit sig! Sju vinbär, tre hallon och oräkneliga björnbärsbuskar! Längtar nu bara efter de vita vinbären...