Fjärilsfladder och sommarsurr

Idag var det en riktig sommardag med stekande sol och bara en svag, varm vind. Det hör sannerligen inte till vanligheterna numera. Kontrollant Katt och jag har varit ute hela dagen och fixat. Vi var långt ifrån de enda som var ute i vår trädgård och fixade. Det surrade och fladdrade precis överallt. Massor med olika sorters humlor, bin blomflugor och fjärilar flög mer eller mindre målmedvetet runt från blomma till blomma. Vissa tar sitt jobb på mer allvar än andra. Humlor tex, de är väldigt seriösa och noggranna. Varje liten blomma på en stor stängel vittjas på nektar, i tur och ordning. Snabbt går det också! Det är väldigt svårt att hinna med att fotografera.

(Svisch så är humlan på väg till baksidan.)




(Hopp så är humlan nere bland ståndare och pistill.)

(På elfte försöket fastnade humlan i alla fall nästan mitt i bilden.)

Fjärilar däremot, de har inte så bråttom och inte kommer de ihåg vart det var de var på väg heller. Fladdrar lite hit och lite dit. Stannar länge om det är en särskilt god nektar i blomman de landat på. Rullar ut sin långa sugsnabel och provsmakar. Njuter av livet. Lite flamsiga men vackra.

(Amiral på vit temynta.)

(Påfågelöga. Klicka upp den här bilden och se vilket fantastiskt skarpt mönster vingarna har!)

Jag tycker att man inte känner riktigt att det är sommar om man inte går barfota. Då förstår man verkligen hur vamt det är. Det är bra för kropp och själ tror jag. Man blir så avslappnad av att känna gräs och solvarma stenar under sina bara fötter.

Nackdelen med att bli så avslappnad när man går barfota är att man samtidigt blir ouppmärksam. Det är särskilt opraktiskt en dag som denna när det surrar överallt. På gräsmattan blommar vitklövern som bina gillar. De jobbar också hårt och effektivt, som humlorna, och gillar inte alls att man avslappnat stiger på dem...

Jag kände hur det stack till under foten och det blev snabbt värre. Jag tittade under foten och där satt en gadd. Kvidande ramlade jag ner på gräset och pillade jag bort gadden med min sekatör som jag lämpligt nog höll i handen. Jag tittade åt sidan och bredvid mig låg det stackars biet med sin bakdel trasig. (Resten av den satt nu på min sekatör...) Vi låg där och ojade oss bredvid varandra men kom överens om att det var mycket mer synd om henne än om mig. Jag hade i alla fall alla kroppsdelar intakta även om det pulserade i ena foten. Min sekatör fick avsluta hennes lidande och sedan haltade jag in efter en isbit. När isen smält mot min fotsula hade smärtan försvunnit och jag kunde gå ut igen till Kontrollant Katt och de andra sommarsurrarna. Nu med sandaler på fötterna.

Kontrollant Katt tittade menande på mig och sade att HON minsann visste att man inte skulle jaga eller på annat sätt bråka med sådana som surrar. Jag påpekade att det fanns en ORSAK till hon visste det och påminde henne om den gången jag fick pilla bort en gadd av ett bi från hennes underläpp. Hon kunde tyvärr inte kommentera det just då, sa hon, för hon var upptagen med något mycket viktigare. Detta "viktiga" var att smyga på en citronfjäril. Ut och in bland stäppsalvian smög hon för inte ens fjärilar sitter stilla så väldigt länge som vissa smyger.

Mitt i allt fick hon en citronfjäril på ett hopp! Stopp! ropade jag. Man ska inte vara dum med fjärilar! Innan jag hann fram hade hon svalt citronfjärilen i två tuggor. Hon vände sig mot mig med halvslutna ögon och ett fånigt leende på läpparna. Mmm! Snacks! sa hon och hela hakan var gul av fjärilens "flygsstoft".

(Levande Citronfjäril på höstflox.)

Jag hörde ett litet surr från min ena axel och i luften bredvid mig stod en Blomfluga stilla och kollade in min bikini. Den klara turkosa färgen påminde tydligen om någon god blomma. Blomflugan satte sig på min höft och fällde ut sin korta sugsnabel och smakade försiktigt på bikinin. Tur att det inte var en geting för då hade jag blivit lätt nervös. När hon hade försäkrat sig om att den inte var något att ha lyfte hon, stod stilla i luften och tittade en stund till innan hon flög vidare.

(Blomfluga)

Här på bilden ovan sitter en annan Blomfluga på en vit, småblommig klematis. Den var inte alls svår att fotografera. Jag hann ta flera bilder innan jag började undra varför den aldrig flög iväg.

När jag tittade närmare såg jag orsaken. Klicka upp nästa bild till stor storlek...

Blomflugan sitter fast i en spindelkram! Den vita Blomkrabbspindeln spinner inget nät utan bor i vita blommor och när en intet ont anande pollinerare, som tex en blomfluga, kommer och sätter sig där kastar sig blomkrabbspindeln sig över den och biter ihjäl den.

Bin, humlor och blomflugor åt nektar, Kontrollant Katt åt citronfjärilar, blomkrabbspindeln åt en blomfluga. Jag gick in och gjorde lunch.

Massor med små kottar!!

Ett urtidsdjur

Under juni och juli har vi haft en igelkott som tillbringat dagarna sovande i ett bo av gamla ormbunkar. Om man kikat in bakom de nya ormbunksbladen har man sett hennes lilla koja och genom den runda öppningen i kojan har man kunnat se henne sova lugnt.

Så igår kväll när jag var ute och fixade lite i skymningen hörde jag ett litet prasslande under några blad. Jag trodde att det var katten som skulle försöka skrämma mig som vanligt. Då tittade den minsta lilla igelkott jag någonsin sett fram under ett blad! Liten som en apelsin, massor med taggar och svarta pigga ögon. Otroligt näpen! Plötsligt prasslade det lite här och där och fyra små igelkottar hade tydligen bestäm sig för att ta en kvällspromenad.

Jag satt och beundrade deras sniffande en lång stund. Funderade vad jag skulle bjuda så fint främmande på. Mjölk tål de inte och jag hade ingen fisk eller korv eller god kattmat hemma. Jag mindes att jag just grävt upp en fet daggmask i blomlandet så jag gick och hämtade den. Försiktigt närmade jag mig en av de små kottarna och lade ner daggmasken på marken. Igelkotten tyckte att jag såg tvivelaktig ut så han bestämde sig för att jag skulle skrämmas bort. Han reste sina pyttesmå taggar och gjorde sitt mest skrämmande ljud för att jag skulle förstå att han minsann inte var att leka med. Jag fattade piken även om hans fräsande inte var kraftigare än när en kattunge nyser. Jag backade undan och lådsades att han var riktigt skräckinjagande. Då kikade han fram med ett piggt litet öga under taggarna och fortsatte nöjt sniffa omkring. Daggmasken ignorerade han totalt till dess lättnad.

Katten satt vid det laget i bersån, omgiven av de tre andra småttingarna och försökte likt en nanny hålla koll på dem alla samtidigt. Det var inte lätt för de var snabba och sprang hit och dit. Hon gjorde inga försök att bråka med dem så jag gissar att hon nosat på dem tidigare och förstått att det inte var lönt. Innan igelkotten flyttade in var ormbunkarna hennes kojplats så jag tycker verkligen att hon är vänlig som upplåtit sin favoritplats åt de taggiga typerna. Sedan var det så mörkt så vi sa god natt till de små och gick in.

Idag kom de ut på en eftermiddagstur. Sprang runt i blomlanden och prasslade. Efter en stund kom de tydligen på att de var uppe för tidigt på dagen så då sprang de alla in i kojan och bar ormbunksblad fram och tillbaks tills det blev bekvämt. Så var det åter tyst bland ormbunkarna. Jag smög försiktigt därifrån för att inte väcka dem.

Här rakt fram är ingången till deras bo.

Snigel på ögat

Spansk skogssnigel /Mördarsnigel (Arion lusitanicus)

Just när jag skulle gå ut på kvällens mördarsnigeljakt började det kännas som om jag fått ett skräp i ögat. Jag gnuggade och blinkade medan jag gick ut för att hämta min giljotin men det blev inte bättre.
Väl ute vid den öppna kopmosthögen (detta eldorado för mördarsniglar) där jag slänger överblommade stjälkar med frö och ogräs och annat som jag inte vill ha i matkomposten var det första jag såg en leopardsnigel. De är inte alls så hopplösa som mördarsniglar säger de som vet. De förökar sig inte lika våldsamt och inte gör de någon större skada heller. (Just den här var sakta på väg mot en gammal träbit som den sedan låg och sög på.) Så den fick leva i fred. Den känner man för övrigt igen på dess leopardmönstrade dräkt.

Leopardsnigel /Pantersnigel (Limax maxius)
Klicka INTE upp bilden. Den är tillräckligt äcklig ändå.

När jag hade ryst färdigt satte jag igång att leta efter de verkliga fiendesniglarna. Jag behövde inte direkt LETA för de låg i mängder ovanpå de vallmostjälkar jag hade lagt på komposten idag. Skräpet i ögat började nu bli alltmer irriterande. Hela ögat värkte och det var svårt att se för det blev suddigt på den sidan. Jag började halshugga de riktiga mördarsniglarna och räknade dem samtidigt. Det blir lite roligare då.

Skymningen föll snabbt och när jag kom till 62 var det svårt att se sniglarna. Jag lämnade komposten som ett slagfält och begav mig vidare ut i trädgården. Vid det laget hade ögat börjat rinna också och det blev allt svårare att se över huvud taget. Jag stapplade hit och dit med en hand för ögat som värkte och tårarna rinnande nerför ena kinden, kraftigt framåtböjd för att alls kunna se sniglarna och samtidigt mumlande: 87, 88....89... - grattis du är nummer 90 - ...91..92..HAHA! Där fick du!..93.

Naturligtvis är det just då man noterar att man sedan en liten stund hört steg på andra sidan den alldeles för låga häcken. Nu har de tystnat och jag förstår, utan att titta dit, att det står en hundägare och lådsas att hans eller hennes hund måste nosa på något viktigt, just exakt där. Jag förstår precis hur jag ser ut. Inte klok.

Just i den jobbiga stunden kom nästan-fyra-åringen ut. -Mammaaaa, jag vill bara säga en sak! För en gångs skull välkomnade jag avbrottet, trots att barnet i fråga hade blivit stoppat i säng för en lång stund sedan och borde ha sovit vid det här laget. -Jaa! Jag ska bara mörda några sniglar först! svarade jag med tillräckligt hög och tydlig röst för att även hundägaren skulle förstå vad jag höll på med.

-Jag vill att du ska komma in, för pappa är så olydig! fortsatte nästan-fyra-åringen. -Jag kommer strax, ropade jag och fortsatte så tyst att inte hundägaren skulle höra: jag ska bara komma till 100 först...

Hundägaren gick sin väg och barfotabarnet placerades på en stubbe så han inte skulle trampa på något slemmigt medan jag tog de sista sju sniglarna. Då var jag tillbaka på komposten och leopardsnigeln låg fortfarande och sög på den gamla pinnen. Den verkade onekligen harmlös. Halvt förblindad och med barnet på ryggen vinglade jag mot huset. Ändå rätt nöjd. Tog tre sniglar till på vägen in. Det var ändå 60 mindre än häromdagen. De minskar i alla fall! Jag lådsades inte om att jag förmodligen hade gått förbi 70 stycken till utan att ens se dem....

Kontraster och harmonier

När vi blev med trädgård började jag fundera på att göra rabatterna i olika färgteman. Jag ville ha något som piggade upp och så läste jag en artikel om flammande röda rabatter. Det var precis vad jag behövde. Då var det vinter och mitt minne av den rabatten var att det redan växte en hel del röda saker där. På våren planterade jag till lite rött och sedan började de gamla invånarna växa upp. Då visade det sig att mitt minne inte var det bästa. Det kom upp gula, rosa, vita, blå, illrosa och orangea blommor. Och en röd ros bland det där. Man kunde inte annat än skratta åt mitt "Röda land". Men skam den som ger sig! Efter fyra år av grävande och flyttande hit och dit och bort igen börjar den nu göra skäl för sitt namn. Rött mot rött och så det gröna som bryter av.

(klicka på bilden för att förstora den)

Jag tycker fortfarande att det är roligt med färgteman och att ettdera blanda olika nyanser av samma färg eller som i Röda landet: samma nyans men i flera olika blomformer. Men att göra tvärt om blir också bra: att blanda kontrastfärger. I en färgcirkel är de färger som ligger mitt emot varandra kontraster. Det är gult och lila, orange och blått, rött och grönt tex. Rött o grönt är ju lätt fixat eftersom röda blommor ofta har gröna blad och stjälkar. Men med de andra kan man behöva ha ett finger med i spelet. Så här kan det se ut med gult och lila. Rosen Graham Thomas vid stäppsalvia Caradonna och kantnepeta Six Hills Gigant.

Vill man mildra effekten av en het färg som rött kan man kombinera den med grått eller silver. Det dämpar det mesta. Här är det en röd lilja, solbrud Moerheim Beauty med de gråaktiga knopparna av kärleksört.

Vill man ge lite sting åt en blå rabatt tillsätter man en klick orange och vips blir det mer spännande! Här är det gurkört och ringeblomma. (Båda dem kan man dessutom äta blommorna på!)

Den här är också väldigt vacker när man klickar upp den.

Tycker man att det är för häftigt med kontraster så kan man blanda vitt med vilken färg som helst. Eller i kontrastera i fegvarianten som här; ta mörklila stäppsalvia (Caradonna igen) och en ros (Ghislaine de Feligonde) med gula knoppar där blommorna är svagt cremefärgade när de slår ut och sedan blir nästan vita. Då blir det kontraster bara ett kort tag och väldigt lite, för knopparna är små.

Även om man inte använder sig av de rena kontrastfärgerna så kan man kontrastera med mörkt och ljust också. Rosen Charles Austins aprikosa färg framhävs bra av alunroten "Plum Pudding"s mörka blad.

(Klick klick!)

En annan kombinationsmöjlighet är ton-i-ton. Vackert, romantiskt (och kanske en aaaning mesigt...) Rosa och aprikos-rosa rosor tillsammans.

(Den här bilden förtjänar att klickas upp!)

Eller så struntar man i alltihop och gör en rabatt i en vild blandning! Det är ju trots allt man själv som ska gilla den! Här är en rabatt i Ålands flaggas färger. Ifall man börjar längta hem.

Klicka upp bilden och sjung "Ålänningens Sång"! ; )